Förra säsongens kryssträffar och självmål!
Vi listar förra säsongens fem roligaste, finaste eller häftigaste ögonblicken i något vi kallar kryssträffar, dessutom bjuder vi på lika många saker som vi stört oss på, gråtit över eller bara blivit fly förbannad över.
Kryssträffar:
5. Vinst över grandiosa Milan i Europas häftigaste match på höstkanten. Medans Moratti satt och åt på sina naglar stred alla 21 kvarvarande spelarna på plan (Materazzi hade blivit utvisad i en numera klassisk match). Vieira gick på knäna medans Milan visade anfallsstyrka. Vi höll ut, i en match där man först krossar en motståndare för att sedan åka på samma medicin själv. Grinta!
4. Stankovics höst. Vilka mål, vilket spel, all den talang som vi har väntat på att serben ska leverera kom och på vilket sätt sedan! Han hade det lite tyngre på våren än på hösten, men säsongen som Stankovic gör är den bästa i hans karriär. Att ens diskutera olika trequartistas i inköp här i sommar känns inte bara onödigt utan även ganska fult mot en spelare som var en av de allra bästa i hela Europa på den positionen. Pang!
3. Figos säsong. Utskrattad och borträknad bara för något år sedan. Numera hjälte i laget och visar upp för de yngre hur man ska agera, för när det går som sämst så är det bara att knyta ihop näven och köra. Profesionell är bara förnamnet. Tack Luis för att vi får njuta ännu ett år av dina konster på den gröna mattan. Klass!
2. Morattis beslut att fortsätta. Vem annars ska man skriva skit om, håna och lida med. Det vara nära att det tog slut förra våren. Moratti känns stabilare än någonsin. Han har växt och jag kan aldrig tänka mig att gör om samma galna satsningar som 1999 eller 2003. Nu är det endast kvalitet som kommer in. Tack för att pengakistan fortfarande slantar upp för stjärnorna i blåsvart. Klirr!
1. Rekorden och scudetton. 17 raka. Poängrekord osv. En scudetto som ingen kan ta ifrån oss och ett lag som är i harmoni. Grazie!
Självmål:
5. Taktiken hemma mot Valencia. Vi hade en match i egna händer och även avancemanget i stora delar av matchen. Men det är här som man märker att Mancini har en bit kvar till högsta klassen, han kommer att komma dit, eftersom alla stora tränare måste lära sig hantera situationer rätt. Men att Inter åkte ut mot Valencia, det var alldeles för stor del Mancinis fel i första matchen.
4. Italienska cupfinalen i Rom. Hade vi inte vunnit scudetton redan så hade det inte varit något annat än en stor skandal. Man får inte agera på det sättet om man spelar i ett lag som Inter. Kollektiv kollaps. En titel åt skogen, men känslan var från alla - Vem bryr sig?! Den inställningen vill jag aldrig mer se i vårat kära lag. Inställningen måste vara att man vinner allt, även om det så är att göra första målet på en träning eller cupfinal. Först då kommer det finnas en vinnarmentalitet värdigt denna klubb.
3. Adrianos livsföring. Att han är uthängd i media och antingen i truppen också, det står klart. Men vad gör karln då, jo han får för sig att festa hårdare och ge tusan i klubben ännu mer. Hade han varit en större man så hade han själv valt sin framtid, men nu är han tyvärr
inte det, vilket gör att det blir pannkaka av det mesta den stora brassen gör. Vi är många som håller med Sacci i att han har aldrig sett en större talang förstöra så mycket för sig själv. Vill Adriano bli bland världens bästa i den här sporten igen så är det hjärnan som måste tränas. Först därefter kan han ens komma på tankan att med värdighet hämta ut
en miljon i veckan på ett ärofullt sätt. Sämst i Inter 2006-2007 om räknar prestation i relation till pengar och talang.
2. Slagsmålet i Valencia. Att det finns skithögar i alla lag, det vet man om, att man blir provocerad såsom Burdisso lyckades bli visar bara att han kanske inte håller nivån som man måste göra ha i Inter. Varje år skämmer sig någon del av Inter ut sig rejält. Nästan så att man tror det går i cykler. Om det inte är management delen, så är det spelarna och om inte ens de lyckas så nog finns där Curva Nord att ta vid isåfall. Pinsamt!
1. Facchettis bortgång. Oavsett vad man är eller hur man har levat så är det alldeles för tidigt att gå bort såsom Facchetti fick göra. Älskad av alla, med eller mot, en man som stog för sina principer och som slogs för Inter. Finns det något annat ord än tragiskt?!
Nu börjar snart den här säsongen. Fler kryssträffar och självmål kommer att brisera. För en Interista så blir aldrig fotbollen tråkig, det händer alltid något.
