Om att vara utan distans
Det här är en betraktelse av hur livet kan vara som fotbollstokig, kanske känner du igen dig, kanske är det milsvidd skillnad på vad ditt supporterskap betyder och är på väg. Men likväl, här kommer en bild av vad man kan säga är avsaknad av distans.
Det är på många sätt som människan tar till sig symboler, grupperingar och intressen. Vissa sitter och samlar på mynt från 1750-talets franska kulturella epoker, vissa sätter upp modelljärnvägar, knypplar, samlar på punkskivor eller vad det nu kan vara.
Själv har man hållt på Inter sedan början på 90-talet då man kunde ratta in sändningar via parabolen. Tyskarnas framfart i Inter på ena sidan mot Milans holländare på den andra. Det här var långt innan Morattis pengaregn började, men likväl så var det något "Pazza" över klubben. Lägg därtill den spännande historien, färgerna och mystiken runt Milano så är det några av de attribut som gjorde att man blev lika fast på betet som uthungrad torsk i kattegatt.
För mig ter sig intresset för fotboll normalt, men det har jag förstått gång på gång i min omgivning att så inte är fallet. Intresset går i vågor, vissa år slukar man så mycket det bara går, medans andra så ägnar man sig åt att koncentrera sig på Inters matcher eller åtminstonde den Italienska ligan. Det fanns år då man satt och kollade på Premier League, La Liga, Serie A och några till. Kanske skulle aldrig pappa ha köpt den där parabolen med 200 kanaler, kanske är det bästa han köpte till hemmet långt därborta i det lilla samhället.
Några tecken på att det hela ska avta finns inte, det här hänger med till livet försvinner, men kanske kanske sitter man inte och rattar in Scarpinis webradio sändningar om 5 år, kanske inte letar man febrilt som heroinstinn junkie på Sergels torg efter en kines eller arabkanal som sänder med hackig bild och med ett språk som gör att man blir mer förvillad än att sitta och se gazzettans textuella rapportering. Men om så inte är fallet så kommer intresset aldrig att dö. Förhoppningsvis kommer det inte heller bli värre så att tillslut sitter där och letar upp streams för även primavera-laget och dylikt.
Det är intressant när man träffar nya personer som undrar vad man är för gök när fotbollsintresset kommer på tal , speciellt då om man som jag gjort träffat en ny tjej. Den första tiden försöker man hålla inne med den informationen, men sedan håller det inte att berätta varför man inte kan hänga med ut på stan för att se den nya kollektionen på NK klockan tre en söndag för fjärde veckan på raken. Det är då det är dags för den stora bekännelsen - att man är utan distans.
För de som inte förstår, så brukar jag ta till Italien, få personer är det som inte gillar Italien, så det brukar fungera. Sedan kan man prata lite om Milano, om vilken stad med massor av fina saker som man kan göra där (vilket man inte kan om man inte är stenrik och gillar mode i kubik), sedan om den fina maten (vilken även den är svårfunnen just i Milano när jag är där) osv. Man håller såklart inne med att gazzettan är nästintill startsida och att Grey's Anatomy inte är det man vill se en Champions League onsdag.
Förr kunde man vara förbannad och sur nästan till på torsdag om laget hade gjort en pissig match. Nu är det så mycket matcher att nästan allt är glömt på en eller två dagar och lika förbannad blir man inte heller längre. Glädjen nu när allt går så bra, är inte lika stor som när vi hade flytet för c:a 10 års sedan med Ronaldo och Djorkaeff,men där vi spelade i en sandlåda som nu och även då kändes uppgjord. Jag rankar fortfarande UEFA cup finalen i Paris mot Lazio det största Inter har gjort under den era som jag följt med stort intresse. Djorkeff - vilken lirare!
Vad som händer i framtiden, det vet ingen , förutom någon tant som sitter i någon veckotidning. Men att Inter likväl kommer finnas vid min sida det är något som säkert, även om klubben skulle åka ned i division sju. Så är det när man är utan distans...
