The last mile - det sista steget
Vad krävs av Inter att ta "the last mile" som man säger inom affärsvärlden, den sista sista biten för att inte längre vara en kandidat som bör lyckas i Europa utan en kandidat att göra detta. Vilka steg har tagits och hur kom vi till detta guldläge efter alla besvikelser som vi sett?
Vinden vände i och med Calciopoli. Den vände åt ett håll som gjorde att krafter som höll lag som Inter tillbaka och förde fram andra lag föstes åt sidan. Det hela hade börjat långt innan med Agnelli familjens splittring där de gamla Fiat patriakerna försvann en efter en.
Inter som under slutet av 90-talet och början på 2000-talet hade haft inget tålamod hade börjat bygga något stabilt under ledarskapet från Facchetti som hindrade Moratti från inköp som mest såg bra ut på pappret men som inte hade resulterat. Nu i efterhand kan man säga att hämta Mancini från Lazio var ett bra kap, men det har inte alltid sett så ut.
Facchetti, drog ner köplustan i klubben och började värva mer okända namn. Maicon, Cambiasso och Cesar är tre exempel på sådana värvningar som få andra lag har lyckats med under 2000-talet. Stabilitet blev ett honörsord och de värvningar som har skett på den sista tiden är alla avsedda att stödja de spelsätt som Mancini behöver. Man har alltså ordnat så att verktygen passar uppgiften, inte att verktygen är de finaste man kan få tag men inte kan göra sitt uppgift, såsom att försöka skruva med en diamantborr.
Den sista av Morattis riktiga värvningar såsom på den gamla tiden var Figo. En spelare som Moratti velat ha ändå sedan han värvade Ronaldo en gång i tiden men som hade passerat sitt zenit för länge sedan. Figo har gjort det bra, mestadels för att han hade något att bevisa. Förr kom Baggio och Batistuta, när de var på väg ner. Numer är det Milan som kör med det här racet att signa de som VAR bra, inte de som kommer bli bra och sedan frågar sig folk varför Milan ligger så långt bak i bakspegeln att man inte längre ser dem. Intressant.
Att låta en tränare vara kvar mer än ett år låter som en självklarhet, men i Inter har detta varit ett undantag som bekräftar regeln. Tränare har åkt på flygande band. De två tränare som lyckats bäst fick också mest tid i klubben, Cuper och Mancini. Även Simeone var duktig med tanke på förutsättningarna, men han fick sparken samma dag som han tog emot årets tränarpris. Stabilitet på tränarsidan är en förutsättning för framgång. Det är bara Capello och några till som klarar mästerstycket att klara det utan massor av tid (då är det massor med pengar istället det handlar om). Vi försökte det racet med Lippi en gång, med katastrofalt resultat.
I vilken kontext kan man lägga den relativa framgång som Inter nu har erövrat. Jag tror fyra saker talar för Inter i Europa.
Uno. Truppen. Mancini har verkligen två lag som hade kunnat spela åttondel i Champions League. Två lag. Inget annat lag har denna bredd på truppen, vilket laget har visat genom att några av de mest meriterade spelarna har varit borta.
Due. Bästa laget statistiskt i Europa 2007. Man orkar vända underlägen på ett helt annat sätt än tidigare. Det är de siffrorna Mancini och Mihajlovic ska bygga in i truppen under de en och halv månader som är kvar.
Tre. 100-års jubileet. Spelarna, klubben, supportrarna, ja alla som har ett blåsvart hjärta vill att detta Inter ska bli lika stort som det Inter som fanns på Herreras tid i klubben.
Quattro. Alla spelarna som inte är skadade kan vara med. De flesta glömmer att ett par spelare var avstängda sedan Valencia debaklet i våras.
Så nu är vi där. Snart är det 2008 och klubben kan se tillbaka på ett magiskt år. Men den sista biten saknas, den sista sträckan måste stegas in med jämna kliv. Vi pratar om the last mile - det sista steget.
Bring on Liverpool. Det är allt jag säger. Bring on Anfield.
