Fredholm: Det var på tiden
Den 4 augusti 1998 var senast vi ställdes mot Liverpool. Det var i Pirelli Cup och vi förlorade med 2-1, efter mål av bland annat Paul Ince- mot oss. Matchen visades på Eurosport, och trots förlusten var jag nöjd med matchen. Hatobjektet nummer ett hade blivit bortplockad och förödmjukad.
Det var sommaren 1998 som en ung engelsman fick sitt stora genombrott över hela världen. Han plockade med sig bollen och bokstavligen sprang igenom ett helt argentinskt försvar. Världen var lyrisk, och han beskrevs redan som en av världens bästa anfallare. Jag var inte imponerad.
Jag pratar självklart om Michael Owen som var 18 år på denna tid. Det var en tid då jag hade svårt för alla idrottsmän som hypades upp till vansinnig nivå. Jag gillade inte heller Peter Forsberg, Zinedine Zidane eller någon annan som endast behövde vara närvarande för att få rubriker. Forsberg öste på med assister via att passa Joe Sakic som sedan gjorde en kanonpassning till en annan.
”Forsberg dominerade,” stod det varje morgon på Text-TV när man klev upp. Den enda man fick läsa om var honom, och det blev många års debatterande i skolan, då han så klart ansågs vara Messias av svensk ishockey.
Zidane var en annan som jag efter 1998 inte kunde tåla. Han spelade för det första för Juventus, samt att jag aldrig förstått hur han baserat på detta VM blev utsedd till världens bästa spelare. Människan drar på sig ett rött kort, blir avstängd i ett par matcher, men sedan i finalen nickar in bollen två gånger mot ett uselt Brasilien. Och vem låg bakom målen om inte Youri Djorkaeff, himself? Men allt snack handlade om Zidane.
***
Nu när jag blivit äldre och förhoppningsvis klokare, har jag insett att jag hade fel om både Forsberg och Zidane. De var verkligen genier. Zidane var visserligen inte bäst i VM 98, men fortfarande en fantastisk spelare.
Men än idag kan jag inte acceptera Michael Owen. En talanglös spelare, som endast kan springa. Påminner det om någon? Jo, vår allas Obafemi Martins, och det var också därför jag inte grät floder när han väl lämnade. Dock, har jag alltid medgett att Owen i alla fall hade målkänsla. Men har någon sett honom dra en gubbe då han inte har full fart? Nej, inte jag heller.
För att återkomma till matchen den 4 augusti 1998, så var jag nöjd efter den förlusten. Fokus låg åt att inte låta Owen göra mål. Det var strax efter VM, och nu ville jag se honom förödmjukas av vårt lag. Jag fick rätt. Gigi Simoni kör manmarkering på engelsmannen där Francesco Colonnese fullständigt plockar ner ynglingen. Han kom inte förbi honom en enda gång, och jag njöt. En medioker back som Colonnese visade hur enkelt det är att göra Owen till en meningslös spelare.
Liverpool har för övrigt en spelare på planen ikväll som spelade också den matchen- Jamie Carragher.
***
Tack vare min avsky mot den hype Michael Owen hade, så växte också fram ett genuint hat mot Liverpool. Jag såg varje match som visades med dem på TV- enbart för att se dem förlora. Jag saknar nästan den tiden. Mina nära och kära fick i varje match höra mig skälla på den lille spelaren, och gnälla konstant. Varje gång han missade en dribbling kom ett litet fnitter, som om att man vore en 14-årig tjej som hade en förälskelse.
Min förälskelse utöver Inter, var att hata Liverpool. Det var en härlig tid. Jag har alltid tyckt om konceptet att också hata andra klubbar, på en sund nivå. Det gör att man endast inte är passionerad när man ser på Inter, utan också supportrar motståndarlaget till hatlagen näst intill lika mycket som när Inter spelar.
***
2004 tog det roliga slut. Owen lämnade för Real Madrid, ett annat lag som jag på den tiden inte tålde. Jag hade i stort sett kollat på Liverpool varje helg, bara för att se dem förlora. Nu kändes det inte längre som ett behov. Det var nog aldrig Liverpool jag inte tålde, utan endast en individuell spelare.
Nästan ett år senare var alla hatkänslor över för mig gällande den anrika klubben. Jag kan inte sitta på knäet och jubla åt en Liverpoolseger och sedan säga att jag hatar klubben. Det vore hyckleri.
Den 25:e maj var jag omvänd. Liverpool var mina nya idoler. Vad märkligt livet kan te sig. Två år senare sitter jag dessutom på en sportpub, med ett dussintals Scousers och beställer Carlsberg och känner mig nästan lika deprimerad som mina ”liksinnade” som de kändes på den tiden.
***
Under alla dessa år har jag alltid velat lottas mot Liverpool, i vilket sammanhang som helst. Jag struntade fullständigt i förutsättningarna. Jag ville ha Liverpool.
Många blev förmodligen väldigt besviken över lottningen i år. Jag blev alldeles överlycklig, detta har jag väntat på ända sedan 1998. Det är i ett helt decennium nu som jag önskat att få se Nerazzurri på Anfield. Ikväll händer det, men det är inte lika roligt som det hade varit om Owen hade funnits kvar i klubben, eller om inte Liverpool vunnit den där underbara kvällen i Istanbul.
***
Nu är jag medveten om att jag kan mycket väl ha lagt upp detta så att karma ger mig en stor känga i arslet, då man bett om att få möta en klubb under en sådan lång tid. Därför får min pessimistiska sida kompensera det ikväll, förhoppningsvis.
