Mirakel kan hända - en upprepning av Mästarcupen 1965?
Att Liverpool inte har gått tipptopp i Premier League i år spelar ingen som helst roll när det gäller deras form i Champions League, vilket Inter fick erfara på tuffast möjliga sätt i åttondelsfinalens första match för ett par veckor sedan. Men skam den som ger upp innan returen är över!
The Reds har, som alla vet vid det här laget, varit i två finaler av de tre senaste - vem kan glömma upphämtningen i Istanbul (även om jag misstänker att en del milanisti har försökt…)? Att vända ett 2-måls underläge på tisdag kommer att bli svårt, och Inters form är inte vad den var i höstas. Men är det omöjligt? Är det dags att följa manualen för vad en “riktig” interista ska göra, och lägga sig i försvarsläge och sucka “nåja, kanske nästa år…”? För om man ser till hur många på vårt forum, liksom på andra sajter, har en tendens att ge upp redan innan en match, så är det väl det man ska göra? Men hur kan man då kräva att vi ska få se 11 blåsvarta lejon på San Siro, när supportrarna har gett upp?
För er som kan Inters historia, så vet ni att det inte är omöjligt att hämta upp en Liverpoolledning från första matchen. I den europeiska Mästarcupsemifinalen i maj 1965 såg det mörkt ut efter den första matchen, där Liverpool vann med 3-1.
4 dagar före den första matchen, hade the Reds vunnit den engelska ligacupen. När man kom tillbaka till hemstaden togs man emot av tiotusentals supportrar, som fortsatte att fira sitt lag ända in på Anfield och matchen mot Inter. Vår tränare, den legendariske HH - Helenio Herrera - har sagt att det var just supportrarna som var skillnaden mellan lagen den kvällen. De var inte tysta en endaste sekund och även om det inte gjorde Interspelarna förskräckta så eggade det på hemmalaget. Ingen nerazzurro lyckades hitta sitt spel denna heta vårkväll i Liverpool. Nyckelspelare som Corso och Suarez hade det svårare än vanligt, och vikarien på backposition - Tagnin - orkade bara markera sin spelare i en halvlek. Efter Hunts 1-0-mål lyckades Sandro Mazzola kvittera, men innan matchen var slut stod det 3-1 till the Reds. Herrera medgav att det skulle bli riktigt tufft i returen, men att han hade fullt förtroende för att resultatet skulle gå att vända på.
Och så kom då returen i Milano, den 12 maj. Blåsvarta supportrar över hela Italien hade sett tevebilder från Liverpool, stämningen på läktaren och hur engelsmännen slöt upp bakom sitt lag. Herrera uppmanade Intersupportrarna att komma till San Siro för att hjälpa laget att utföra ett Mirakel - att ta sig till final. Och folket kom. 80 000 personer i blått och svart hejade, sjöng och hyllade laget, och det gav utdelning. 1-0-målet bar den elegante frisparksskytten Mariolino Corsos sigill, redan i den 8e minuten. Publiken, som blev sjövild av ledningsmålet, hann knappt lugna ner sig innan det var dags att jubla igen. Tvåan kom i den 10e minuten efter att spanjoren Peirò norpat bollen från Liverpools målvakt och sköt in den i mål! Matchen avgjordes dock inte förrän i andra halvlek, då 3-0-målet var det som fullbordade Miraklet som Herrera ville ha hjälp med. Målskytten Giacinto Facchetti, högerback extraordinaire, kom springande och fick bollen från mittfältare Picchi. “Jag fick bollen från Picchi, blundade och drog till med högerfoten. Sen hörde jag att vi hade finalplatsen som i en liten ask” (ur “Grande Inter - Figla di Dio” av Danilo Sarugia). Och så var det - matchen slutade just 3-0, vilket gav 4-3 i sammanlagt resultat och en plats i finalen till Inter.
Det har förvisso hänt en del sedan våren 1965, men om ett Inter utan Javier Zanetti, Esteban Cambiasso, Douglas Maicon och Zlatan Ibrahimovic kunde vända en 3-1 förlust i England till en sammanlagd 4-3-vinst - borde inte ett lag MED dessa spelare kunna utföra Mirakel?
Inter har funnits där för mig genom åren, och mitt liv påverkas tydligt av hur det går i matcherna. Dagen efter en vinst är det lättare att gå upp på morgonen, jag är på bättre humör under hela dagen och saker flyter på. Jag är övertygad om att det är likadant för er, och nu är det dags för oss alla att sluta upp bakom laget! Som Inter är där för oss ska vi vara där för dem, nu när de behöver vårt stöd. Även om man inte är på Giuseppe Meazza på tisdag kväll, så kan man stödja laget! Så kom igen nu - kärleken till Inter är väl inte enkelriktad? Visst finns du där för de när de behöver dig?!
Forza ragazzi - non mollare mai!
Fotnot: Efter finalen två veckor efter returmatchen mot Liverpool, fick Facchetti, Mazzola, och de andra grabbarna åter lyfta bucklan som spelare i Europas bästa fotbollsklubb. 1-0 räckte till seger mot Benfica (målet gjordes av Jair).
