Gästkrönika: Pazza Interista
Gästskribenten Interista_90 beskriver sina känslor kring att vara en supporter av ett lag som det stormat om sedan år tillbaka, och hur det helt plötsligt känns att hålla på ett vinnande lag.
Här sitter man, mitt i kaoset som råder i ”Pazza Inter”, skriver ut sina känslor på en jäkla dator om Inter, går det att beskriva denna känsla?
Denna otroliga, magnifika, sällsynta känsla som jag endast får njuta och lida av, på grund av Inter.
Vad är det som gör att man känner så här? Hur kommer det sig att man föll för just Inter, av alla lag, Inter!?
Jag får frågan ofantligt många gånger, varför jag håller på Inter. Ja, det är en grymt svår fråga att svara på.
De flesta börjar oftast heja på ett lag som vinner, ett lag som har en fin vinnartradition, ett lag som spelar charmerande fotboll. Med spelare som är födda och uppvuxna i staden och alltid haft laget i sitt hjärta, ett lag som har en superstark organisation som mejar ner varenda lag varenda säsong för att samla på sig underbara ligatitlar. Ett lag som spelar dödligt spel ute i de stora pampiga europeiska turneringar, som har en underbar känsla runt hela organisationen, en känsla som beskriver ordet ”familj”.
Men i stället, faller man för det simpla laget Inter, laget som alltid står i skymundan av Milan och Juventus (Roma i viss mån), laget som saknade kompetens inom organisationen, laget som bytte tränare lika ofta som jag kallingar.
Organisationen som hade en president som hade en plånbok lika stor som min drömhamburgare, ett hjärta för laget lika stort som en ghetto booty, men hjärna för fotbollen lika stor som en ärta.
Det var ett lag som köpte och sålde tio spelare inför varje säsong, som var det utan tvekan mest hånade laget runt Italien, runt hela Europa.
Vars största merit de senaste 16 åren var en Uefa Cup titel, som jag inte ens ”upplevde”.
Sist dem hade vunnit scudetton, var jag knappt påtänkt att komma till denna konstiga värld.
Ett lag som år in och år ut satsat arslen av sig för att vinna ligatiteln, för att vinna mäktiga Champions League, men det gick aldrig. Jag vägrar än i dag, skylla misslyckandet i ligan på fusk från motståndare, det är lågt i mitt tycke. Det fanns så många faktorer som gjorde så att vi var titellösa så pass länge, så att skylla det på fusk är i mitt tycke långsökt.
Jag tror just att problemen längre upp var orsaken till de titellösa åren.
Frågan återstår: Varför Inter?
Så här en vecka efter förlusten mot Liverpool, känner jag mig fortfarande tom på något sätt, har blivit hånad ännu en gång efter ett fiasko (?) i mäktiga Champions League som Mancini och Moratti gått ut i media och sagt gång på gång att det är prioritet nummer ett.
Ännu en gång visade vi att vi inte var tillräckligt starka för Champions League, ännu en fucking gång, Villarreal svider fortfarande för mig, Valencia svider fortfarande för mig, dubbelMilan svider fortfarande för mig, Liverpool svider så inne i helvete fortfarande.
Har aldrig gråtit för Inter, under alla(nåja) dessa år som Interista, efter alla dessa motgångar, men efter Torres slog in 0-1 målet, fick jag nog. Jag stängde av Tv:n och gick ut och tog en promenad. Tårarna bara rann då, kändes som de aldrig skulle ta slut. Det var så här det kändes att gråta för något, för alla som inte vet charmen med fotbollen- meningslösa ”sak”.
Det tog 50 minuter för mig att gå en runda, som vanligtvis tar 5-10 minuter. Man var i en annan värld där man tänkte ”Varför fortsätter ni att göra alla Interisti besvikna, varför…?”
Man kände sig som en medgångssupporter för en stund, man tänkte alla dessa negativa saker om Inter, sen kolla man på tårarna som ramlat ner på byxorna. Skulle en medgångssupporter någonsin gråta för sitt lag?
Efter Milan,Villarreal,Valencia och allt vad de heter så hände samma scenario:
Efter en timme hade det lugnat ner sig lite. Det enda som klingade i mitt huvud med en vag röst var: Io Sono Interista
Jag tog upp Inter tröjan, kramade den, sen kysste jag klubbmärket som jag aldrig kysst den förut. Viskade ”I love you” till tröjan. Tur att ingen hörde mig dock…
Dagen efter gick jag till skolan iklädd min vackra Intertröja, gick med huvudet högt, bröstet ut, hade Pazza Inter på högsta volym på ipoden och ignorerade varje liten skit som påpeka något om gårdagens match.
Inget kunde förstöra min dag, ingenting, varför? För jag hade aldrig varit mer stolt hela mitt liv över att vara en Interista!
Varför? ”What doesn´t kill you, makes you stronger”
Dessa motgångar, gör att jag älskar Inter dubbelt så mycket. Jag älskar (!) motgångar, jag älskar Pazza Inter, jag älskade tiden innan Calciopoli då hela världen kunde ändras från en underbar plats till en sketen plats.
Älskade att man kunde ligga under med 0-2 med 10 minuter kvar, för att sedan gå och vinna skiten. Älskade att vi kunde gå och förlora med 6-0 mot våra stadsrivaler Milan.
Det låter kanske helt sjukt, men jag föredrar tiden innan Calciopoli på något sätt, jag är väl antagligen inte van vid tanken att Inter blivit utmanare i turneringar på riktigt(Nåja igen..). Jag lever för Inters motgångar, jag gläds åt medgångarna.
Champions League är något för mig helt underbart, en dröm att vinna den, samtidigt kan jag inte låta bli att tacka denna turnering, för allt de gjort för mig. För motgångarna de givit mig så jag kunnat skrika ut med stolthet att jag är en supporter till Milano laget FC Internazionale Milano.
Tack Arruabarrena, Tack Shevchenko, Tack David Villa, Tack Gerrard och Company, Tack Gresko och Poborsky, ni har gjort att jag känner mig som den mest stolta supportern i världen just nu.
En obeskrivlig känsla.
