Milan – INTER: lagdel för lagdel

En av säsongens absoluta höjdpunkt närmar sig för oss Interisti då vi möter kusinerna i säsongens andra derby. Som grädde på moset så kan Inter säkra lo scudetto om man vinner matchen framför tiotusentals milanisti då det är vår ”bortamatch”. Vilket Milanolag har bäst backlinje? Vem är bäst utav Mancio och Carletto? I vilket omklädningsrum skrattas det mest? Jag tänkte göra en liten jämförelse som så klart inte betyder ett dyft på derbydag.

Målvakterna

Milan Så kom den dag som egentligen var oundviklig, Dida blev bänkad. Brassen, som en gång var en av världens absolut bästa målvakter har inte gått att känna igen de senaste säsongerna och har vid flera tillfällen varit rent utav usel (minns förra derbyt). Därför har rollen som förstamålvakt gått till jätten Kalac. Med sina dryga två meter är han svårbesegrad i luftrummet och med sina bananklasar till händer har han förmågan att klistra de hårdaste skotten. Men längst med marken imponerar han inte direkt. Fabregas skott i CL såg inte direkt otagbar ut.

Inter Julio Cesar, ett sådant namn måste man bara älska. Vår brassemålvakt har haft förtroendet under hela Mancini-eran och har väl inte gjort någon besviken. Hans främsta styrka är de makalösa reflexer. Trots sin ringa längd (186) är han dessutom på de flesta bollarna. På minussidan har vi väl koncentrationen. Vid ett par tillfällen denna säsong har han nämligen bjudit på ett par tavlor som när han var på bollen med händerna utanför straffområdet samt när han boxade in en till synes ofarligt skott i krysset.

Vinnare: Julius Caesar myntade citatet veni, vidi, vici. Det kan hans namne också göra.
Milan 0 – 1 Inter

Mittbacksparet

Milan Gammal är äldst i Milan, och ingen är äldre än Maldini. Tyvärr, för Milans del, saknas kaptenen då han drabbats av en skada, och vill det sig riktigt illa så har vi sett il coure di drago för sista gången. I mittlåset hittar vi istället vackre Nesta samt Kaladze. Vad Nesta kan när han är som bäst är det väl ingen som tvekar på och även Kaladze kan vara en riktig pain at möta. Detta är helt klart en av ligans absolut bästa mittbackspar när motivationen är på topp.

Inter Inter avslutade förra säsongen med Matrix och Cordoba som ordinarie mittbackspar men efter att Matrix gått sönder under en landskamp så fick Samuel komma in och vikariera, och som han gjorde det. Il Muro levde verkligen upp till sitt smeknamn och hans stabilitet kompletterades perfekt av vindsnabbe Cordoba. Men sen dribblade Kaká sönder Samuels knä och när sedan Cordoba åkte på en liknande skada borta mot Liverpool stod Inter med en helt nykomponerad backlinje. Mancini har inte helt bestämt sig vilken utav kvartetten Matrix (inte nått upp till förra årets höjder), Burdisso (hetlevrad), Rivas (orutinerad) och Chivu (vikarierar lite överallt i laget). Sist startade man med Burdisso och Chivu, men det betyder inte att det ser ut så på söndag.

Vinnare: Hade Inter startat med ordinarie backpar dvs. Matrix/Samuel-Cordoba hade man kunnat matcha Milans mittbackspar. Men tyvärr ser det ut så att Milan vinner denna rond.
Milan 1 – 1 Inter

Ytterbackar

Milan Visst är det bra med rutin i mittlåset, men på kanterna kanske man vill ha lite sprudlande unga ben? Inte i Milan, inte. Ordinarie på kanterna får man väl ändå säga är Massimo Oddo samt Jankulovski, dessa herrar är visserligen offensiva, ja Jankulovski har väl lika många offsides som Pippo, men särskilt farligt har det aldrig känts när de kommer upp på sina kanter. Förra matchen startade man med Bonera (mittback) och Favalli (dålig redan i Inter) på kanterna, och killarna som kan komma in och röra om är inte direkt purunga, eller vad sägs om Cafú och Serginho.

Inter Förra årets stora uppropstecken var utan tvekan Maicon. Inte nog med att han flyttade upp Zanetti ett steg upp i banan, han har verkligen dominerat hela högerkorridoren. Visserligen har han inte varit på riktigt samma nivå i år, men det han presterat får verkligen honom att konkurrera om titeln världens bästa högerback tillsammans med killar som Dani Alves och Sergio Ramos. Till vänster har man, inte lika spektakulära, men minst lika säkra Maxwell. Brassen kommer inte lika ofta med i anfallen som landsmannen på andra kanten, men han är lika viktig och gör inte alls bort sig i defensiven. Till vänster kan även Chivu spela och då är det inte en jävel som kommer förbi, men så förlorar man de sporadiska ruscherna

Vinnare: Vad ska vi säga? Knockoutseger till brassarna?! Ja, det gör vi.
Milan 1 – 2 Inter

Så kommer vi till mittfältet och där stöter vi på lite problem eftersom Milan brukar ställa upp med tre defensiva och två offensiva i deras berömda julgran 4-3-2-1 medan Inter kör med trequartista istället, alltså en 4-3-1-2, men vi gör så gått vi kan i bedömningen i alla fall.

Defensiv mittfält

Milan Navet i Milans spel är den förre detta Interspelaren Andrea Pirlo. Det är denne man som styr tempot i Milans anfall med sina magnifika djupledsbollar. Vid sin sida har han ett par ordentliga vakthundar som ska se till så att Andrea kan koncentrera sig på offensiven. Dessa är Ambrossini och Gattuso och att hitta ettrigare, aggressivare spelare än dessa är inte det lättaste. Dock är det så att denna lagdel, liksom många andra i Milan anno 2008 underpresterat kraftigt. Pirlo var totalt osynlig i matcherna mot Arsenal och firma Max - Rino har inte påmint så mycket om pittbulls utan snarare om gläfsiga taxar dvs. gnälliga och inte alls särskilt farliga.

Inter På Inters mittfält har vi världens kanske bäste tvåvägsspelare i form av Cuchu Cambiasso. Med sin enorma vilja forcerar denna man berg. Grabbarna som spelar bredvid honom är inte några duvungar heller eller vad sägs om Vieira, som visserligen peakat som fotbollspelare men som när han vill kan vara en riktigt elak jävel att möta och som med sin räckvidd täcker hela mittcirkeln. En besvikelse i vintras då han kom tillbaka efter skada men under våren har formkurvan ständigt pekat uppåt. Den andre att flankera Cambiasso är ingen mindre än il Capitano, vår älskade kapten som aldrig gör en dålig match, en evighetsmaskin som aldrig slutar löpa. När hela laget går på knän är det Zanetti som tar i bollen, tråcklar sig förbi tre man och riven ner hyllningar och energi från Curva Nord.

Vinnare: Ett Milanmittfält i form hade kunnat matcha Inters dito, men så är det inte nu.
Milan 1 – 3 Inter

Offensiv mittfält

Milan Världsklass! Förra året… och det enbart i Champions League. Kaká och Seedorf är de stora matchernas män, ingen tvekan om saken, men Clyde Seedorf blir inte yngre. Den fantastiska viljan som förr varit hans kännetecken har mer och mer försvunnit. Numera är han nyttigare utan boll än med. Sedan har vi allas gullgosse, Ricardo Kaká. Alla koncentrerar sig på Zlatans olika ”formsvackor” (skadekänning) men inte många nämner att världens bäste spelare (i Champions League, förra året) har gjort en katastrofal säsong och är inne i en formsvacka som heter duga. Back-up? En Gourcuff helt utan självförtroende.

Inter Världsklass! Förra året… och det enbart i Serie A. Inters största mysterium i år är Deki Stankovic. Hur kan en man som dominerade så stort förra året bara implodera och helt sluta fungera? Dejan har egentligen aldrig varit riktigt, riktigt het i ¾-rollen men med sitt stora hjärta och enorma arbetsförmåga har han ändå gjort det bra, fram tills denna säsong. Egentligen borde han få konkurrera om en av de tre defensiva platserna på mittfältet där hans svepande crossar gör sig bäst, men på grund av Figos skada och att Mancini har förtroende för Jimenez så är det offensivt som Deki lirar. Back-up? En Jimenez helt utan självförtroende.

Vinnare: En kass Kaká ackompanjerad av en åldrande Seedorf är ändå lite vassare än en kass Stankovic.
Milan 2 – 3 Inter

Anfall

Milan En dag kom den dag då Schevchenko fick för sig att flytta till London och sen den dagen har jag i alla fall inte varit det minsta rädd för Milans anfall. Berlusconi räknar visserligen Kaká som anfallare, och han har man ju respekt för, men det är nog bara Bersliskoni som ser honom som annat än offensiv mittfält och det är så jag bedömer honom idag. I Milans anfall hittar vi den alltid lika egoistiska och osympatiske måltjuven Pippo Insaghi, som visserligen gjorde en hattrick sist och som för knappt ett år sen avgjorde en Champions League-final men likväl fruktar jag inte honom, inte som under Schevas dagar. Pippo är dock inte förstavalet längre utan det är det nya underbarnet Pato, som inte gjort någon besviken sen han anlände till Serie A. Med honom i laget har Milan till och med börjat vinna hemma på San Siro. Problemet med ankan är att han gått runt med en mystisk skada som man inte kan sätta finger på vad den egentligen beror på. Jag tror inte på spel för Pato i derbyt – och även om han skulle spela så räds jag inte honom. Inte än… Back-up? Milans sämsta spelarköp under andra halvan av 2000-talet: en Gilardino helt utan självförtroende.

Inter Visst kunde man hoppas att den unge Malmösonens drömmar skulle slå in och han en dag skulle få spela för sitt favoritlag när man såg honom ligga i sängen och läsa om Ronaldo i barnrummet i Rosengård. Men att han skulle bli en nyckelspelare och den viktigaste pjäsen i Inters anfall var svårtippat då. Zlatan är kung i Malmö och kung i de blåsvarta delarna av Milano, men tyvärr är han också skadad för tillfället och inte aktuell för spel mot kusinerna. Ett klart avbräck då Zlatan är fruktansvärt nyttig även när spelet inte är på topp då han i alla fall drar på sig två gubbar. Förra derbyt fick han mycket skäll men när Cambiasso fick bollen och assisterade Cruz var det Ibra som trollat fram bollen till Cuchu och det var Ibra som hade tre försvarare på sig som kunde varit på andra och till exemplet täckt Cruz. Vi behöver ändå inte ligga sömnlösa, är det något Mancini har gått om är det världsanfallare, trots att Adriano är hemma o Brasilien och Recoba varvar ner i Torino. Cruz har tagit steget från supersub till enbart super. Argentinaren är tillsammans med Raúl i Real Madrid och Rooney i Man United den anfallaren som jobbar hårdast för laget i någon utav de europeiska topplagen. Han är given i elvan, bredvid kan Mancini starta med den gamle räven Crespo, som visserligen inte varit mycket att hurra för denna säsong, den blixtrande Suazo, som haft lite svårt att anpassa sig till ett spel med två anfallare, men ändå gjort en hel del mål, samt naturfenomenet, Super-Mario Balotelli, en kille som påminner mycket om Adriano i fysik, explosivitet och styrka fast med skillnaden att han bara är 18 år.

Vinnare: Mancinis möjlighet att välja mellan hårt jobb, snabbhet, rutin, ungdomlig entusiasm och styrka i anfallet gör att Inter vinner denna rond.
Milan 2 – 4 Inter

Bänken

Milan De rödsvarta har en relativ hög snittålder på startelvan – men på bänken är den nästan högre. Gubbar som Dida, Cafú, Emerson och Serginho känns passé. Och de unga killarna (Gila, Gourcuff) som sitter där borde egentligen tillhöra startelvan, men sitter där för att de inte duger till, deras självförtroende är alltså inte som den borde vara. Spelare som Paloschi och Brochi kan komma in och göra något, men de är mer spelare som ska ge laget bredd, inte spets.

Inter När engelsk media fråga Mourinho förra året vilken trupp som var bäst i Europa svarade han inte Chelsea utan Inter. Well, mister Mourinho, den har inte blivit sämre… Hade Inter ställt upp med två lag är jag rätt säker på att andralaget hade konkurrerat om UEFA-cuplatserna tillsammans med Samp, Udine och… Milan. Ja, kanske rentav om den sista Champions League-platsen med Viola och Juve, sån bred har Inter. På bänken sitter framtidsnamn så som Nelson Rivas, Pelé och Jimenez tillsammans med komplementspelare av rang som Toldo, Maniche, Cesar och Crespo och spelare med spetsegenskaper som främst Suazo.

Vinnare: Inget snack om saken va?! Inters bänk hade kunnat vinna över Milans startelva i en lång serie, dock inte över en match.
Milan 2 – 5 Inter

Il Mister

Milan Carlo Ancelotti är inte bara en bra tränare, han hyser också ett stort hjärta för sitt Milan. Hans meriter skojar man inte bort hur som helst, eller vad sägs om tre CL-finaler varav två segrar, samt en ligatrumf (nej jag kommer inte att räkna in Kalle Anka-pokalerna som Europeiska supercupen, och världsmästartiteln). Frågan är om även den gode Carlo är passé. Han kan tydligen inte motivera sina världsstjärnor för spel i ligan, utan sattsar enbart på CL och världsmästerskapet (mot storlag som Urawa Red Dragons och Boca Juniors – som hade varit ett stabilt mittenlag i Serie A – på sin höjd). Carlo ska dessutom ha haft problem med sina stjärnors ego vid laguttagning vilket kanske förklarar snittåldern på laget.

Inter Roberto Mancini hade nog kunnat vinna denna duell mot Carletto om det inte hade varit för hela historien som utspelade sig efter CL-uttåget mot Liverpool. Mancio är nämligen en hetlevrad känslomänniska vars känslor lätt kan svalla över, vilket inte är det ultimata signumet för en europeisk stortränare. Är det verkligen sant att han tog till nävarna mot Matrix? En sak är dock säkert, han är en jäkel på att coacha laget under match. Det är ofta vi får se en gestikulerande Mancini vid sidlinjen och det är ofta han bjuder på fantasifulla rockader då han tar ut en försvarare, tar ner en mittfältare och sätter in en anfallare. Och det är inte sällan dessa rockader går hem. Visst är det underbart att se honom sätta in ytterligare två anfallare när laget ligger under istället för att ta ut en tröttkörd mittfältare och byta ut denne mot en spelare av samma spelstil. Tyvärr är det nog så att Mancio lämnar efter säsongen och då kan vi fråga oss hur mycket han äger sitt omklädningsrum.

Vinnare: Meritmässigt väger Carlettos CL-bucklor tyngre än Mancios alla italienska cup-pokaler, men som matchcoach vinner Mancini. Och eftersom båda kommer lämna efter säsongen så har vi ett kryss här.
Milan 3 – 6 Inter

Omklädningsrummet

Milan Milan är och förblir la famiglia, huset där det går lugnt till. Där alla vet sin plats. Det är sällan man hör krisrapporter från Milanello. Istället hör man alltid dagarna innan derby eller andra stormatcher att man förlängt kontrakt med någon utav sina åldrande stjärnlirare. That’s the Milan way.

Inter Inter är Inter. Det snackades om att Inter var la nova famiglia men det vet vi alla att det är en omöjlighet. Inter är och förblir pazza Inter. Eller vad sägs om att Vieira inte sitter vid samma bort som Matrix, att Matrix tagit till nävarna mot Mancini, Zlatans förflutna vs. Matrix/Cordoba/Mihajlovic/Vieira/Dacourt och Vieira som grälat öppet efter första derbyt med Sinisa Mihajlovic. Nää, Inter är inte la famiglia… och det ska vi vara tacksamma över, för det är ju Inters kännetecken, det här hela galenskapandet.

Vinnare: Milan. Trivsamt och mysigt, varm choklad framför öppna brasan och småbarnen som trixar med Seedorf möter galenskapen och öppna rivaliteten som råder på Appiano Gentile.
Milan 4 – 6 Inter

Sammanfattning

Så vad kan vi dra för sammanfattningar av detta? Kommer Inter att krossa Milan i derbyt? Nej, inte en chans. Inget av detta räknas när det väl kommer till kritan, bara dagsformen. Ett derby är alltid ovist. Men för en gångs skull har jag en good feeling om att vi kommer att vinna – så då kommer vi väl att förlora… Nej, det handlar inte om att jinxa det hela heller. Jag har full förtroende för att Inters tyngd kommer mala ner Milans gubbar.

Forza raggazzi – imorgon vill jag höra er sjunga la capolista i omklädningrummet.