Wasserman: "Derbytankar"
"Tråkiga Inter", säger Seedorf. "Som världsmästare är Milan favoriter", säger Materazzi. Matchen är redan igång, trots att madonnan inte ens har blåst i pipan. Denna match som alla längtat efter ända sedan spelschemat presenterades förra sommaren. Då var jag nog inte ensam om tanken att få avgöra var Scudetton ska hamna i vårderbyt mot Milan. Och nu står vi här. Derbyt med stort d, derby della madonnina, the d-day battle. En match med många namn, men låt oss hoppas bara ett ansikte: det blåsvarta.
Ett derby tar ofta fram det renaste hos oss supportrar, på gott och ont, vare sig det är kärlek, hat, rädsla eller självgodhet. Ett ord som ofta förknippas med en fotbollssupporter är lidelse. Lidelse kan för många vara ett förrädiskt ord. Ordet påminner mycket om lidande men betyder i själva verket passion. För en supporter går ofta lidelsen över till ett lidande då man inte kan ge sig hän åt passionen. En fotbollssupporters liv är som livet själv. Lycka och sorg går hand i hand på väg till arenan, men bara en följer med hem.
Historiskt sett har jag som Intersupporter alltid drabbats av lite derbyångest när mötena med Milan börjat närma sig. Jag kommer ihåg hur bedrövad jag var den regniga vårkväll 2003, när jag i sällskap med en vän och en Guinness satt på en pub i London och fick se Inter bli utslagna på den numera alltför välkända bortamålsregeln. Känslan av otillräcklighet föll över mig likt det engelska regnet mot bussrutan på väg hem till min dåvarande hemstad Brighton. Jag försökte se framåt och bygga nytt i huvudet. Ett lag där jag såg den franske joysticken Dalmat som en central figur var det bästa jag lyckades åstadkomma innan jag somnade in.
Andra mer surrealistiska matcher dyker också upp, som den lördagskväll en vinterdag 2004 när jag, till förmån för en fest, gjorde något så oförlåtligt som att lämna i halvtid, efter att Inter fullständigt kört över Milan i första och gick till vila med 2-0. Till min förvåning, när jag slog på videon efter hemkomsten för att njuta av andra halvlek, vände de rödsvarta till 2-2 på några minuter och stod tillslut som segrare med 3-2.
Erfarenheterna från de lite tyngre åren kommer jag alltid att ta med mig. De har format mig som supporter och kommer att komma väl till pass den dag kurvan vänder och allt inte går lika lätt som nu. Dessutom så finns det mycket som talar för att vi inte tappat vår själ och fortfarande har galenskapen i oss. Om Mancini en gång kvävde den så måste han ha känt en så pass stor saknad att han var tvungen att visa hela världen, med sitt utspel, att de blåsvarta ränderna inte gått ur tigern.
För att återgå till det som komma skall, så ser jag denna gång fram emot söndagens match. Jag har gått och väntat på den i veckor och inga negativa tankar har stört föreställningen jag har om att se vår käre kapten lyfta bucklan till tonerna av den gamla dängan ”Pazza Inter”. Det är en imponerande samling vinnare vi har i dagens trupp. Trots de många långtidsskador vi haft på flera av våra nyckelspelare så har vårt piano aldrig slutat spela. Med Materazzi, Vieira, Samuel, Cordoba och Ibrahimovic borta långa stunder av säsongen så har Mancini kunnat slänga in ersättare som tagit deras jobb och maskinen har fortsatt att arbeta. Den har inte alltid varit lika elegant som tidigare upplagor, men desto effektivare. Jag känner mig sällan orolig nu när detta Inter kommer ut på banan. Det är nya tider och ångesten är bortblåst. Men minnena finns kvar.
Låt oss nu skapa nya.
