Gästkrönika: Tårar av sorg, eller tårar av lycka..
Nå.. Hur kommer det sig.. Att för varje gång man kikar på klipp på Youtube, på klipp med ens favoritspelare, och ens favoritlags bästa stunder, att det kan få dig att förlåta allt och alla som du egentligen är/varit sur och förbannad på den senaste veckan eller månaden?.. Jag tittar igenom filmer, där Interspelarna firar som små barn efter förra årets scudetto, efter de senaste derbyvinsterna, på det ena klassmålet efter det andra, Adrianos och Stankovic tårar.. så känner jag hur en känsla växer större och större inom mig, det är som att jag blir påmind om allt fint jag egentligen har glömt. Saker jag upplevt som Interfan, men som man inte tänker på speciellt ofta, saker som är så mycket mer än bara sporten fotboll. Det är så mycket känslor.
http://www.acmilanvn.com/anh/jzanetti_cry.jpg
Som Interfan så måste jag säga att det är oerhört mycket känslor inblandade i vår klubb. Ibland känns det även som att det är onormalt mycket känslor inblandade..
Fråga mig inte varför, för det vet jag inte så det kan jag inte svara på. Jag känner bara så. Kanske har det att göra med att vi aldrig klassats som ”storklubb” av majoriteten av världens fotbollsälskare, då vi aldrig håller hela vägen.
Men..
Det är något så jäkla speciellt med mitt Inter, något som jag för allt i världen inte hade velat byta ut. Att få uppleva så många underbara spelare i världens finaste tröja, och samtidigt få uppleva stunder som många fans bara drömmer om, är riktigt speciellt. Att vända ett 0-2 underläge till 3-2 inom loppet av 6 minuter är i mina ögon bara nåt som Pazza Inter kan stå för.
Samtidigt känns det inte som att det är varken första eller sista gången det händer, och i ärlighetens namn så känns det skönt, men också riktigt konstigt, osäkert och nervöst på samma gång.
Jag är orolig inför varje match, även om det har avtagit de senaste säsongerna, då vi verkar ha fått igång vår organisation så som ett topplag måste ha det. All heder ska Fachetti ha för det enligt mig. Det är han som fick Moratti att lugna ner sig och få honom att inse att det är tränarens val om vem som ska spela och vem som ska köpas in inför den kommande säsongen.
Det är just därför vi kommit igång på allvar de senaste säsongerna och att Pazza Inter-stämpeln nästintill försvunnit, men… med en 2-1 förlust mot Milan nu senast så verkar denna stämpel hittat tillbaka på något skumt sätt. Nervositeten verkar ha dragit över hela truppen, och med 2-2 hemma mot Siena var inte alls ett resultat jag hade hoppats på, dock något jag hade småförväntat mig.
För när Inter behöver spela, när Inter behöver de tre poängen, så verkar Pazza Inter-stämpeln komma tillbaka igen. Hur hade vår säsong sett ut om inte Matrix och Burdisso hade blivit utvisade mot Liverpool? Det finns en miljon frågor man kan ställa sig gällande Inter. Visst, det kanske är ödet, det kanske är att vi inte har kyla i skallen på vissa av våra spelare, det kanske är tränarens fel, som gång på gång gör skumma byten och som många vill ha bort från klubben.
Sen finns det Pazza Inter igen. Nåt som inte verkar dö ut, någonsin. För där är vi igen, efter Milanderbyt så gick Mancini ut och sa att han ville ha fräscha spelare till Sienamatchen, han ville inte riskera skador eller utbrända spelare tydligen. Jo, vi vet alla hur det gick med de pigga spelarna vi hade..
Jag har suttit och samlat på mig en miljon tankar den senaste veckan, jag har tänkt på vilken jävla onödig sits vi satt oss själva i. Vilken press våra spelare måste ha på sig, att ta tre poäng mot ett Parma som slåss för överlevnad måste vara lika svårt som att ställa sig med Olympiakos-ultras i deras klack med en Panathinaikoströja och tro att man har chans på att överleva..
Det kommer inte bli lätt, jag har tänkt på den här matchen mer o mer och inser att det är Inters svåraste match på två säsonger. Det är just idag vi bara måste vinna, det är idag våra spelare ska bevisa för oss fans hur jävla stort det är att få spela i den blåsvarta tröjan, där varken pengarna eller statusen spelar någon roll. Enbart hjärtat!
Jag vill se elva Javier Zanettis på plan idag från att domaren blåser igång matchen, tills han blåser av den. Jag accepterar ingenting annat, jag kommer aldrig acceptera en spelare som lunkar omkring utan någon som helst kämparglöd i ögonen. Jag kommer enbart acceptera elva spelare som kommer kämpa för laget, fansen och tröjan. Vare sig vi vinner eller inte. Men om alla kämpar som aldrig förr, så ska vi rent logiskt ta hem det här, stort t.om.. så stor klasskillnad är det mellan Inter och Parma.
Jag tänker på om en spelare som Materazzi är rätt man att slänga in i en sådan avgörande match.. Är Patrick Vieira spelaren som kommer tända till extra mycket nu när han som mest behövs, eller kommer han lunka omkring och sjabbla sig som han gjorde mot Milan?..
Det är inte frågor som jag ska svara på, utan det är Mancini som väljer elvan som ska representera inte bara Inter idag, utan dom kommer representera ett helt decennium av förlorare, ett loosergäng som aldrig vinner något. Det är idag dessa elva spelare kommer ha chansen att en gång för alla, trycka upp alla tvivlare och hackkycklingarna mot väggen och skälla ut dom så det hörs hit till Stockholm, ända från Ennio Tardini.
Den 18 Maj 2008 kommer bli en dag då det skrivs historia, Roma vinner ligan på dess absolut sista omgång, eller där Inter vinner scudetton ”på riktigt” enligt många. Då både Inter, Milan och Juve startade på samma villkor, men som samtidigt känts som att Inter alltid legat ett par säsonger före, dels pga Juves nedflyttning och dels pga Milans tillbakalutande inställning på transfermarknaden. Efter nitton år som Interfan, så har man gått igenom mycket, man har både läst, sett och hört både det ena och det andra om ens lag.
Jag har blivit hånad, utskrattad, plågad, sviken, besviken och hjärtekrossad genom åren. Men, jag har samtidigt upplevt så vackra och underbara stunder med mitt Inter, stunder som inte går att beskriva för en som inte håller på samma lag.. Jag kan försöka, man kommer aldrig någonsin att kunna få ut mina allra djupaste känslor för mitt lag i ord. Det är just det som skiljer oss Interistas mot andra lags fans. Att vi har gått igenom SÅ mycket, och att ändå vara kvar på samma plats, att hålla på samma lag som aldrig vinner, som inte vunnit något stort förutom en UEFA cup de senaste tjugo åren. Ligan vanns senast 1988/89 som ”ren”, Champions League 1964/65, och Intercontinetal Cupen samma år. Efter det har det varit ”småcuper” och ”betydelselösa” Italienska Cupen samt Italienska Super Cupen.. som för många Interisti inte betyder ett smack!
Men…… idag…
Idag så kräver jag inte att vi ska vinna scudetton, det gör jag aldrig.
Men vi har den chansen vi har, och den får vi bara inte sumpa.
Det enda jag kräver är att spelarna gör sitt yttersta, för en spelare som inte ger sitt yttersta, i en match som denna, har absolut ingenting att göra i laget Inter. Någonsin. Jag kommer gråta idag, det kommer jag men om det är tårar av sorg eller tårar av lycka.. återstår att se.
Men en sak är definitivt säker, och det gäller vad som än händer…
-Jag älskar Inter, Världens vackraste klubb.
