Slutet gott - allting gott
Säsongen 2007/2008 är nu slut. Coppa-finalen (inte säsongens bästa match, förvisso) är spelad, och sommarlovet har börjat för våra blåsvarta hjältar. Det gångna året kommer inte att gå till historien som det då Inter spelade roligast fotboll, eller då vi slog femtioelva rekord. Men vem bryr sig - ytterligare en ligatitel och den numera obligatoriska finalplatsen mot Roma i coppan. Och folk har nerver att kalla vår säsong för "misslyckad". Vad är då deras?
Det finns negativa saker jag skulle kunna ta upp med säsongen, men jag väljer att glömma dem för ett tag. För en ligatitel ska avnjutas som en vällagrad gorgonzola, utan bitterhet och ånger. Men visst var jag nervös under våren, då Roma knappade in på oss. Jag höll dock hela tiden fast vid att vi i slutändan skulle vinna titeln: 20 år av närstudier av vårt älskade Inter har lärt mig ett och annat. I en femtedel av Inters existens har jag följt laget, och ingen gång har jag varit med om ett så sammansvetsat lag - inte ens då vi vann ligan 1988/1989! Det har skrivits mycket om osämja i laget, missnöje med il Mister och annat, men vi "här ute" vet inget om hur det faktiskt ligger till. Det enda vi kan konstatera är att Inter är det bästa laget i Italien över hela säsongen (åtminstone när de vill), och att tabellen inte ljuger.
Inter är mitt uppe i en fantastisk period, med tre ligatitlar på raken (vilket aldrig har hänt tidigare), coppa Italia- och Supercup-titlar till höger och vänster och ett antal slagna rekord i den italienska fotbollsvärlden. Det känns lite ovanligt för en luttrad interist, men det är lätt att vänja sig vid. Trots att alla skador denna säsongen, när det var som värst var det en hel laguppställning, så lyckades vi hålla ett flygande Roma på en armlängds avstånd. Och trots att vi som ligaledare under 8 raka månader, hade hela fotbollsitalien mot oss, fick il Capitano - den ende Kaptenen! - stå där med bucklan höjd mot himlen för en vecka sedan. Trots illa valda ord från dåliga förlorare så är denna titel välförtjänad, och om våra viktigaste spelare inte hade dragits med skadeproblem under hela våren så hade vi plockat hem titeln långt innan sista omgången.
För mig personligen var skillnaden i år, jämfört med förra året, den enorma lättnad jag kände när domare Rocchi blåste av matchen mot Parma. Den omedelbara glädjen, yran, dök inte upp i år - nu var det snarare en våg av stolthet över att laget klarade av att hålla huvudet kallt när det gällde som mest - och, just lättnad. Men den 16e ligatiteln är inte mindre värd för det - snarare tvärtom!
Detta är den sista texten jag skriver som medlem av Interredaktionen. Efter drygt tre säsonger är det dags att lämna över till Fredy, Anders och Johan - lycka till grabbar, ni kommer att göra ett toppenjobb tillsammans med "gamlingarna" i gänget! Själv finns jag kvar på forumet, kärleken till Inter växer hela tiden, och behovet att tjattra av sig med likasinnade är naturligtvis lika stor som tidigare.
Och ni - glöm aldrig:
några spelare kommer att lämna oss i sommar, och nya ansluter. Oavsett vem vi ser i startelvan är det alltid samma lag - samma färger, samma tradition och historia, samma galenskap: laget vi älskar.
FC INTERNAZIONALE