"Una Vita Da Guerriero" - ett liv som krigare (gästkrönika)
Vad var det nu han sa, Materazzi, den där dagen då han blev en världskändis? I sin självbiografi erkänner han att de sex små orden var onödiga, och att han gjorde fel. Men trots att han kunde ha valt något annat att säga så kan jag hålla med honom att det är konstigt att han - "offret" i just denna situation - fick ett nästan lika hårt straff som Zidane. Han ger och han tar, mannen som alla har en åsikt om och som numera är en av de mest kända spelarna i fotbollsvärlden!
Mer känd för att ha skallats av Zinédine Zidane i en VM-final, än att ha ínneha rekordet för antal gjorda mål av en back under en ligasäsong (fotnot 1). "Jag fördrar din syster f---a". Inga lämpliga ord från en vuxen man, kan tyckas, men knappast det värsta som någonsin har sagts på en fotbollsplan. Dessa ord ledde dock till den mest omtalade situationen i ett VM sedan Maradonas "Guds Hand".
Marco Materazzi (med A Elefante och R de Ponti): "Una vita da guerriero"
Mondadori, 2007
Marco Materazzis självbiografi handlar om allt från hans uppväxt till alla tatueringar, hans familj och (allra mest om) VM-sommaren 2006. Som en röd tråd genom boken finns hans mamma Anna, som dog av bröstcancer när han var 15 år gammal - en händelse som påverkar honom än idag. Kvinnan som höll ihop Materazzi-familjen, då pappan som professionell fotbollstränare (fotnot 2) sällan var hemma. Pappans jobb gjorde även att familjen flyttade ofta, och Anna blev barnens fasta punkt i tillvaron.
Om man har en pappa som är fotbollstränare, ligger det kanske nära till hands att man själv tyr sig till sporten. Men Matrix berättar i boken att hans far gav sin gänglige (och ganska o-koordinerade) son rådet att istället satsa på basket! Med en vilja av stål, på gott och ont, bestämde sig dock den unge Marco för att visa sin pappa att han hade fel. Och nog kan man säga att han har lyckats?
Karriären och familjen
Med hårt jobb kommer man långt (även om man, som Matrix själv säger, inte har så mycket talang), och under en match för det sicilianska laget Trapani lade tränaren Walter Novellino märke till honom. Den långe backen hamnade så i Perugia, där han så småningom hjälpte laget upp till Serie A och där han slog Giacinto Facchettis tidigare nämnda rekord. Kanske var det vad som fick upp ögonen på den gode Cipe och på Gabriele Oriali, duon som snart knöt till sig spelaren och såg till att han kom att representera Milanolaget?
Tiden i Perugia innebar inte bara fotboll. Strax efter att han kom till laget böt man tränare, och Giovanni Galeone gjorde direkt klart för Matrix att han inte skulle få spela speciellt mycket. Varför? Tränaren förklarade det med “Jag och din pappa gillar inte varandra”. Med mycket tid på bänken har man tid för annat, och när han en kväll var ute med kompisarna på en krog stod hans blivande fru, Daniela, bakom baren. Hon var inte speciellt imponerad av hans flörtande, men till slut lyckades han övertyga henne om att han är mannen i hennes liv. Tillsammans har de tre barn - Gianmarco (11 år), Davide (7 år) och Anna (3 år). Båda sönerna spelar fotboll, som anfallare (som deras far var innan han gick ner i försvaret), men någonstans i uppfostran måste Marco ha misslyckats - han avslöjar nämligen i boken att Davide är milanista, eftersom hans favoritspelare är Kaká...
I kapitlet "Finalmente interista" ("Interista till slut"), beskriver han hur hans första match som ordinarie spelare i Serie A (fotnot 3) var mot just Inter. Även om Inter hade en tuff säsong så var det ändå ett storlag.
"Jag hade bråttom att få spela, jag ville in på planen fort och var den första som kom ut från omklädningsrummet. Samtidigt som vi kom ut i spelargången var Inters trupp på väg ut, och den första jag stod framför var Yuri Djorkaeff, jag kände hur pulsen steg. Sen kollade jag på de blåsvarta tröjorna bredvid mig. Jag tyckte de var så vackra”.
VM 2006
Under VM var Alessandro Nesta och Fabio Cannavaro tänkta som mittbackar för det italienska landslaget, men ödet ville något annat. 19 minuter in i första matchen (mot Tjeckien) blev Nesta skadad, och Materazzi böts in. Bara nio minuter senare fick Italien en hörna, som ledde till Matrixs nickmål - det första målet i ett VM av en italiensk back på 24 år. Tottis hörna gick in i det tjeckiska straffområdet, och Matrix nådde nästan 30 centimeter högre än den tjeckiske spelaren - långt över målets ribba. Som om inte målet räckte så fick han även priset som matchens spelare. Marco beskriver i boken hur han alltid har trott att han förr eller senare skulle få revansch för alla orättvisa avblåsningar och kort som han har fått mot sig. Och just det kändes målet mot Tjeckien som - den gudomliga rättvisan.
Men lyckan höll inte i sig så länge, då han redan i nästa match (mot Australien) höll på att återfalla som syndabock. Domare Cantalejo gav honom ett rött kort direkt, efter vad domaren ansåg var en otillåten tackling på Marc Bresciano. Hade inte Italien vunnit matchen så hade mittbacken vare ute i kylan igen, illa kvickt. Nu visade det sig att fler än Marco själv ansåg att Cantalejo hade gjort fel när han visade upp det röda kortet - straffet för utvisningen blev bara en matchs avstängning (vilket är ovanligt när man får ett rött kort direkt), och i semifinalen mot värdlandet Tyskland var han tillbaka på plan. Den nyblivna klubbkamraten Grossos mål tog där Materazzi och gli azzurri till den stora matchen - Finalen.
"Man kan knappast säga att jag var anonym i finalen", menar Materazzi. "Jag orsakade straffen som gjorde att Zidane kunde föra sitt Frankrike till ledning; jag nickade in kvitteringsmålet (vilket gjorde mig till italiensk skyttekung); jag satte den andra av de fem straffar som gav oss VM-guldet. Men det som alla kommer ihåg är Zidanes danska skalle mot min bröstkorg, hur jag föll till marken och hur han till slut blev utvisad".
I finalen var det Marcos uppgift att hålla koll på kvällens huvudperson - Zinedine Zidane. De hade spelat mot varandra i Serie A, och kände till varandra väl. Som vanligt förekom psykningar från båda håll, och när Zidane ironiskt erbjöd Materazzi sin tröja efter matchen, och Matrix förklarade vad han hellre ville ha, så tog det hus i helvete! En skalle mot italienaren senare var fransmannen utvisad, och matchen hade blivit ännu mer laddad än tidigare.
Samtidigt som Marcos telefon gick varm efter matchen, med förfrågningar om framför allt intervjuer, rådde det italienska fotbollsförbundet honom att hålla tyst. Tyvärr, konstaterar han efteråt, ledde hans och Zidanes tystnad till att folk påstod alla möjliga lögner om situationen.
Resultatet för Materazzi var två matchers avstängning, den första avstängningen som "provokatör" i FIFAs historia. Zidane fick en enda match mer, men hans karriär var ändå över.
Upp och ner, och upp igen, som interista
“Jag är även italiensk mästare. Och jag har äntligen fått fira en ligavinst vunnen på planen. Iklädd Inters tröja. Efter att ha gjort två mål i triumfmatchen.
De säger att en vinst leder till en annan. Det ger en i alla fall en ännu större lust till ytterligare vinster. Jag har velat vinna en scudetto med Inter sedan första dagen jag satte på mig den här tröjan; det var det första jag tänkte på när jag den där våren 2001 fick höra att man var överens med Perugia om min övergång: efter VM blev denna önskan en oundviklig skyldighet till de som, efter 18 års väntan, inte längre orkade vänta; det utvecklades till en nästa aggressiv önskan. Jag inte bara trodde att vi skulle kunna vinna titeln, jag såg den framför mig”.
Åren i Inter har inneburit både framsteg och bakslag, och i boken nämner han några uppmärksammade situationer. Han beskriver hur han skämdes efter incidenten med Bruno Cirillo i spelargången, i februari 2004. En Materazzi som inte kunde spela mot Siena, men som ändå fanns med bredvid avbytarna på bänken. Efter att ha ropat på Kily Gonzalez att han skulle sätta dit Cirillo - inte Marcos favoritspelare, direkt - under hela matchen, fick Sienaspelaren till slut nog och väste åt sin landsman “Jag väntar på dig här utanför, din horunge”. När spelarna var på väg av planen stötte de på varandra i spelargången, och även om Inters allt-i-allo försökte hålla koll på Marco så klippte backen till Cirillo när denne återigen kallade sin antagonist för “horunge” och spottade i hans riktning. När Marco såg att hans två ringar hade gjort att Cirillo börjat blöda, insåg han att han hade förstört så mycket för sig - ett tag trodde han till och med att karriären skulle vara slut. Även om Inters nye president, Facchetti, och Moratti, utåt sett var tuff mot sin spelare (bland att krävde Giacinto att spelaren på italiensk TV skulle be om ursäkt för sin handling) så stödde de honom under den kommande perioden. Efter avstängningen på två månader var backen en starkare man, han säger själv att den gjorde honom till en bättre person och spelare. (fotnot 4)
På den ljusa sidan finns målen mot Siena förra säsongen, i matchen som avgjorde ligan. Före det första målet “stal” han bollen från Zlatan, och gjorde ett riktigt anfallarmål. Det andra - en straff som han var tvungen att slå två gånger, för att trots att den gick in den första gången så hade domaren sett något som han inte gillade, och begärde att den skulle slås om. Även den andra gick in, och Materazzi frågade sedan domaren sarkastiskt “är du nöjd nu, eller ska jag slå den en gång till?”. Han ska antagligen vara glad att han inte åkte på en varning där...
För några veckor sedan hade Marco chansen att bli hjälte igen, då han tog bollen från Cruz för att lägga straffen som skulle ge Inter ligavinsten 2007/2008. Återigen hade ödet andra planer och vår Matrix fick vänta en vecka på att en Zuperzvensk skulle ställa allt till rätta. Men så blir det ibland när man spelar med hjärtat utanpå tröjan, när fotbollen blir en kamp på liv och död och när man alltid ger A-L-L-T. Precis som i livet för övrigt blir man som fotbollsspelare ibland hjälte och ibland syndabock - framför allt om man heter Marco Materazzi!
fotnot
1) 2000/2001, 12 mål
2) Giuseppe Materazzi, tidigare tränare för Pisa och Bari, numera för det iranska landslaget
3) 2 februari 1997, Perugia-Inter 0-0
4) Tio dagar efter händelsen kunde man se en bild i La Gazzetta dello Sport, där de två spelarna tog varandra i hand, för att visa att episoden nu var överspelad.
