En scudetto med belgisk choklad i mun!
När scudetto striden stred som värst satt undertecknad i en tågkupe mellan Brugge och Bryssel, ihärdigt ätande med fin belgisk choklad allt medans sms-en trillande in. Finns det något mer nervöst än att inte ens se en match som man lever för?! Detta är en berättelse om scudetton, en resa och Inters storhet.
Alla ställen på jorden är inte lika fanatiska i Italiensk fotboll. Du kan räkna med att kunna fånga in en nattlig kanal vart som helst i Asien, säkerligen i USA och att hitta italienska sändningar i England, Grekland, Turkiet eller för den delen Spanien är inga som helst problem. BELGIEN! Av alla hemskans länder, ville inte visa Parma-Inter den där söndagen i maj. Ett land som inte ens vill vara ett land. Ett land där ölen säljs i vinliknande flarror och med en procenthalt som kan få blind att se och seende att bli blind visade inte matchen med stort M.
De största engelska pubbarna i Bryssel valde att visa en division 2 match från Skottland istället. I Brugge, där jag hade varit och inhandlat choklad var det döfött, allt handlade om turism där och turister som sitter still spenderar inga pengar.
Hursom. Roma hade tagit ledningen och man kände bara att det otänkbara var tänkbart, och såklart med Inter i huvudrollen. Pazza, som är våran klubbs mellannamn, som gubben ur lådan skulle lyckas att missa att vinna denna scudetto. Men så kom han där. Svensken. Ibra. Magibra. Två strutar och saken var biff.
Tre scudettos på raken. Ändå fick Mancini gå. Rätt beslut om man är insatt i klubben, sanslöst beslut om man står utanför. På CNN och BBC World skojade man friskt att klubben som aldrig vann sparkade sin tränare när man nu vann, mer än på 40 år. Mourinho kom in och Gazzettan skrev dagliga artiklar om portugisen, inte bara att han var "The special one" utan vilka kläder han hade. I tre dagar stog det artiklar om vilken klocka han hade haft på presskonferensen (tydligen kostade den runt 300 000). Milan som fixade hem Zambrotta till Italien nämndes mest i förbigående.
När man senare kom till Italien så märks det vem som har vunnit och vem som inte har gjort det. Allt handlar om Inter. Alla vill synas med en mästare. Reklam för vad som helst , hur som helst och när som helst är det som gäller. Inte ens Berlusconis kanaler är fredade.
Några dagar senare, började EM. Italien satte ut Materazzi som var sanslöst dålig. Den enda från ligans bästa lag som platsade i truppen. Måste varit något sorts rekord för en så bra liga som den Italienska. På den lokala baren i Mira som ligger utanför Venedig och som kan ståta med en egen liten grande canal, satt gubbarna och svor allt medans försvaret i Italien blev sönderskjutna av ett vilt stormande Holland. Om man vill någon gång uppleva känslan av Italien och fotboll, åk då utanför de stora städernas brus och sätt dig på en av de miljontals barer som återfinns. Se gesterna, läs minspelen och försök att förstå vad som sägs. En underhållning värt flera tusen kronor - jag lovar. För även om inte folket kommer till läktarna längre så ligger passionen där latent och finns överallt. Det är lite som trufflarna, du får leta lite så kommer du hitta den.
Så vad händer nu? När Mourinho kom till Chelsea hade han en rik ryss i bakfickan och ett lag som hade kommit topp fyra. När han lämnade var det laget som alla ville slå. Nu börjar han ännu högre upp, han kan bara förbättra europa spelet, ligan går ju inte att bli bättre i och att Inter vinner tre nya titlar i Italien det tror inte ens jag. Detta Inter saknar riktig speed, och om någon har kollat på EM så ser man lätt vad för fotboll som går hem, samma fotboll som går hem i Europa i CL också. Snabb fotboll.
Mittfältet måste bli fortare, så det är där revolutionen måste ske. Jag tror inte att Zanetti får lika mycket speltid detta år. Stankovic försvinner, Figo försvinner, Vieira kommer vara skadad och Cambiasso kan mycket väl få 3 nya polare, där minst en har speed som främsta egenskap.
Vad hände med Mancini? Han hade svårt att ta beslutet och syntes springande i Monte Carlo (samma dag som jag var i Monaco) med Inter tröja och Oriali vid sin sida. Gazzetttan hade såklart foto på det hela. Dagen efter förklarade Oriali att Mancini "was a broken man".
Det är lite sorgligt, få får välja sin egen avgång, men i detta fall hade det varit bättre att vi hade hyllat den tränare som gjorde laget mer framgångsrik än 30 tränare innan.
Moratti må vara snäll mot sina spelare, men tränarna får smäll gång på gång. Inter är Moratti.
Den stora frågan är om Mourinho är "special one" eller om han är våran nya Lippi för Italiens starkaste lag. För Inter vinner ligan detta år också om ingen klantar till det. Sedan blir det lurigare. För då har Milan och Juventus byggt nytt.
Och om det då står ovisst i sista matchen, skramla då ihop en ny resa till mig och en ask choklad, så sätter jag mig på en regionalvagn mellan Brugge och Bryssel den dagen. Det ger nämligen tur och är bevisat.