25 mars - Två sidor av myntet
Igår spelades två matcher med blåsvart inslag. Två helt olika öden. Två helt olika synsätt på fotboll. Två händelser som förhoppningsvis kan prägla Inter både på kort och på lång sikt.
25 mars –två sidor av myntet
Söndagen den 25 mars skickade mig många signaler. Signaler om en era som är på väg ned från den stora scenen samtidigt som en annan era precis börjat sin resa upp.
De dåliga nyheterna först. Juventus Stadium var fullsatt till bristningsgränsen igår, publiken bjöd både hög- och lågvattenmärken, allt från ap-ljud till tifon som sträckte sig runt hela arenan.
Skulle Inter bjuda upp till dans eller skulle man fortsätta kräftgången? Svaret kom ganska omgående. Mister Ranieri satte allt på ett kort och gav unge Poli den roliga uppgiften att punkta Pirlo samt att pressa högt. Det skulle visa sig vara framgångsrikt till viss del då man i första halvlek skapade flera bra chanser, men anfallarna lyckades pricka Buffon varje gång. Bollinnehavet var Juves medan Inter försökte ligga rätt och kontraslå.
Den andra halvleken visar sig dock bli en annan upplevelse då man tappar koncentrationen på en fast situation och låter duktige Caceres nicka in bollen helt utan markering. Om det var Poli, Maicon eller Lucío som skulle markera låter jag vara osagt, men ingen av dem markerade någon på den hörnan. Deja vu, Marseille.
Grinta. Som så många gånger i övrigt denna säsong så viker sedan stora delar av laget ned sig då man får ett mål i baken. Konstigt nog är det de yngre gardet som spelar med mest hjärta tillsammans med en fantastisk Julio Cesar. Bristen på kreativitet blir uppenbar då man helt plötsligt ska styra spelet och skapa chanser på egen hand. Ingen Sneijder. Ingen Coutinho. Ingen Alvarez.
Forlan. Han verkar inte ha insett att detta inte är Primera Division. Svagt passningsspel sett över hela matchen. Direktiven att hjälpa till defensivt är något han aldrig är van vid sedan tidigare. Det syns långa vägar. Det där mäktiga skottet han besitter. När ska han visa upp det? Ofattbart lite skapades av honom. Att han fick 90 minuter är en gåta. Men Ranieri ville väl visa att media hade fel angående vägran att vilja spela på kanten senast. Vad vet jag? Samarbetet med Milito var lika osynligt som vanligt.
Chiellini. Juventus svar på vår egen Materazzi. Men blir det inte lite väl patetiskt när en av planens största spelare ligger efter varje liten touch? Han screeenar gärna, men vill inte gärna själv bli screeenad. Situationen i slutet när hemmalaget leder med 2-0 och det inte finns någon anledning till att skapa en diskussion i sammandrabbningen med Milito är i mina ögon bara pinsam. Har svårt att se t ex Nesta göra något liknande. Men Chiellini är inte Nesta. Eller Samuel. Eller Scirea.
Buffon. Är han en levande vägg? Nej. Men i mötena med Inter växer han till en jätte i målet. Det finns ett botemedel som man hade kunnat testa med. Buffons nemesis. Hans kryptonit. Medicinen har dock tagit flyget över Atlanten för ett par år sedan och påtar i sin trädgård, men han hade behövts mer än väl igår. Han heter Julio Cruz. Inters egna super-sub eller Solkjaer.
Del Piero. Vackert att han fick speltid. Har personligen sett han sänka Inter på Meazza med en utomjordisk vacker frispark. Nu började han på bänken. Det gjorde Bonucci med, tyvärr, hade gärna sett att han startade. Målet han gör är vackert, enkelt och genialt i ett paket. Vidals assist likaså.
Vänsterbackar. Efter att ha sett Milan, Roma, Juventus och Inter i helgen så undrar jag varför inget av lagen har en vänsterback som är mer än hygglig. De Ceglie, Nagatomo, Taddei, Zambrotta och Antonini. Inga namn som skrämmer direkt. Snarare tvärtom.
Det goda nyheterna. Att se Stramacciones primaveralag vinna efter straffar igår mot storfavoriten, Ajax, i NextGen-turneringen värmde mitt hjärta. Vi fick se ett Inter som påminde om Mourinhos Grande Inter, ett 4-2-3-1, med tydliga roller, en teknik och spelidé som alla kunde och följde.
Efter att Samuele Longo, 6 mål i turneringen, gjort 1-0, fint framspelad av vasse Bessa, så satt man på nålar resten av matchen som innehöll allt. Ett rött kort på vänsterbacken M Baýe i 70e innebar att man spelade 50 minuter med en man kort och ändå var man det laget som skapade målchanserna.
Inbytte Rodrigo Alborno tog chansen direkt och stod för en väldigt fin insats med ett straffmål som pricken över i:et. Duktige Di Gennaro i målet utstrålade pondus och knep två straffar. Inters målskyttar visade ingen pardon. Bessa, Duncan, Alborno, Longo och Crisetig var alla kliniska från straffpunkten. Men all heder åt nye Andrea Stramaccione, han vinner sin nionde titel som juniortränare. En tränare som visat framfötterna direkt och som jag hoppas får den utveckling jag hoppas på.
All denna drama utspelade sig framför ögonen på Massimo Moratti som, tillsammans med Ernesto Paolillo, tagit privatjeten till London för att visa sitt stöd. Han kan inte ha gått oberörd från detta. Det finns flertalet duktiga spelare att följa i detta lag, scoutat av bland annat Piero Ausilio. Inte Marco Branca.
Pazzini? Jo, han spelade igår. En bolltouch tror jag han hade. Dessutom tycker jag att Ranieri stod för två fega byten. Ut med Poli och Obi. In med Faraoni och Pazzini. Fanns betydligt fler spelare som kunde bytts ut framför dessa två. Jag har gett Maicon en del skit i slutet, med all rätt, men igår visade han faktiskt lite mer hjärta än vanligt. Även om vi kan kräva mer av honom.
Slutligen. Jag är trött på att se de italienska lagen skeppa iväg sina ungdomar. Jag blir glad av att se El-Sharaawy. Igår gladdes jag åt unge Gabbiadinis nickmål för Marinos mannar.
Ranieri vs Stramaccione. Kungen är död, länge leve kungen.
Vill du diskutera artikeln eller Serie A så följ mig på Twitter: https://twitter.com/#!/DanneHamilton
