Augustsson - Två sidor av stan
Sällan har väl Inter och Milan gått en sådan skild väg när det gäller transfer policy som nu? Inter satsar mestadels ungt och nyförvärven känns på något sätt igenomtänkta medans Milan likt en gammal antikhandlare försöker komplettera sin samling med namn som för längesedan hade passerat bäst-före datum.
Under många år när Inter var tvåa i staden Milano så satsade Moratti på mängd genom att köpa in hyfsade spelare som låg i mellansegmentet när det gäller pris och kvaltitet. Spelarna som köptes fick oftast bara en eller två säsonger på sig medans Moratti sparkade tränare efter tränare vilket gjorde att klubben mer eller mindre hade som devis redan någonstans i höstkanten -"nästa år, då ska ni få se!". Nästa år kom aldrig riktigt, i en liga lika korrupt som en indonesisk trafikpolis.
Under nitti-talet köpte Berlusconi sönder Europas talanger, med en välfylld börs som han hade ordnat via fastighetsaffärer och ett växande medie-imperium satte han sin plan till verket. Milan skulle bli världens största klubb. Genom vara först med betaltv ordnade han att Serie A blev den rikaste ligan allt medans England slickade såren från Heyselkatastrofen. Han lyckades tidigt få dit holländarna Gullit, Basten och Rijkaard som lekte fotboll på ett klassiskt vis tillsammans med de till synes odödliga backlirarna Costacurta, Tassotti, Baresi och så den evigt unge Maldini. Talangerna köptes in från hela Europa, inte minst Frankrike där många endast fick sitta som mest på bänken som sparkapital och att inte andra klubbar skulle få dem. Tricket lyckades och Milan ståtade med stora triumfer i början på 90-talet.
Det var således en policy som funkade då, men policyn har blivit utbytt genom åren och numera handlar det mer om dåtiden än framtiden hos de rödsvarta rossoneri. Det är lite som att Berlusconi vill hitta tillbaka till den gyllene åldern och ha liknande namn som han hade då. Kanske inte konstigt att Ancellotti fortfarande är tränare med tanke på att han spelade med Maldini och holländarna för en sisådär 20 år sedan.
Inter som lyckades med att knipa guldet med tyskarna 1989, försökte mest under hela 90-talet att hitta sin identitet. Precis när Moratti var nära att kasta in handduken för ett par år sedan kom skandalen calciopoli lägligt. Hela maktstrukturen kastades om och nu är det helt plötsligt Inter som lyckas värva rätt och inte minst väljer spelarna (Ibra och Suazo är två exempel på detta) Inter före Milan. Inter känns fräscht medans Milan känns som om att gå och se en gammal stormatch i tennis där Björn Borg möter McEnroe för att man inte riktigt vill se att tennisen har gått framåt sedan 1970-talet. Frågar du någon psykolog så finns det nog en sjukdom med de symptomen.
Det är knappast transfers som Beckham, Rivaldo, Ronaldo eller Vieri som skrämmer mig, alla har de passerat zenit för länge länge sedan. Så länge inte Berlusconi köper fler Kaka och Pato's så kommer laget Milan spela andra-fiol i staden länge länge till. Dessutom skänker vi inte bort världslirare till Milan längre så den vägen är stängd för Galliani som känner sig bakbunden med en budget som inte alls var den som fanns förr.
Folk anser att Milan vinst mot Inter senast motbevisar allt jag har sagt, att Ronaldino kommer bli världens bäste igen och målet han gjorde mot oss bevisar att jag har fel. Ronaldino har gjort sina bästa år, vad Milan köpte är en blek shanghai producerad kopia som mer ser möjligheten att få leva några fina år tillsammans med sina brassevänner hos en klubb som mest lever upp till epitetet "den tjocka släkten". Men likaväl som jag visste att Milan var en bättre klubb under stora delar av mitt 90-tal så vet de allra allra flesta Milanista att dagens Berlusconi policy är alldeles uppåt kanterna.
Så för en gång skull står man på den andra sidan och skrattar åt misstagen som görs på andra sidan. Det finns nog bara en bot för Milan. Säga adjö till mannen med plånkan och starta om.
Allt går i cykler och Morattis Inter har väl cirkus ett till tre år till där de kommer vara absoluta favoriter. Allt beror på hur man satsar: för nuet, gårdagen eller för framtiden.
Vilken väg de två klubbarna har tagit, det stor dock särdeles klart.
