Krönika: En helt vanlig arena, nästan…
Det har varit arenan där det alltid klickat för Inter. Där vi inte någon gång riktigt räckt till. Där våran boll inte gått stolpe in. Det gjorde den idag. Men det räckte ändå inte.
Ennio Tardini i Parma är väl egentligen som de flesta fotbollsarenor. 105x68 meter gräsplan, två målburar och läktare med kapacitet för knappt 30 000 åskådare. För Inter är den dock inte riktigt som alla andra. Den är arenan
där vi aldrig slagit hemmalaget Parma A.C. trots digra försök.
Vem minns till exempel inte matchen säsongen 99-00 då Inter genom en kraftfull Vieri tagit ledningen med 1-0. I den 94:e tilläggsminuten gör Parmaanfallaren Mario Stanic en löpning mellan backarna, och så fort han är inne i boxen snubblar han på någon grästuva eller liknande. Collina blåser helt regelvidrigt för straff och Crespo utjämnar.
Vi har alltså inte haft det rätta flytet på Tardini. Har det inte varit det ena så har det definitivt varit det andra. Idag var det andra. Vi spelar bra och för matchen, men Parma lyckas med något ändå.
Inter inledde matchen lite darrigt men efter några minuter kom man in i spelet. Fram till elfte minuten var det Inter som förde spelet. Helt rättvist så kom också utdelningen, då den 193 cm långa och 92 kg tunga backklippan Materazzi på ett snyggt sätt med ryggen mot mål knoppade in en
frispark från Seedorf. Det kändes då som det skulle kunna komma att bli en trevlig söndagseftermiddag för Nerazzurri och dess fanatiska bortaklack på Tardini.
Matchen fortsatte med att lagen gav och tog av varandra. Parma gav mest. De gav bort bollen vid flera tillfällen och Inter kunde genom snabba kontringar komma till attack. Ofta på högerkanten genom Javier ”il Tractore” Zanetti och kanske främst genom forne Parmaspelaren Sergio Conceicao. I
Inter var det Seedorf som några gånger slarvade med passningarna eller dribblingar i mitten på Parmas planhalva och Inter fick börja om.
Utan Vieri på topp hade Inter svårt att skapa några riktigt farliga öppna chanser och Ventola/Kallon var lite för lika för att komplettera varandra bra. Bakåt kändes det dock hela tiden oerhört stabilt och det försvarsspel som Inter visade upp har jag själv inte sett mycket av under mina 6-7 år som Interista. Materazzi och Cordoba visade prov på den ena fina brytningen efter den andra. Och något tomrum efter Blanc syntes inte till precis.
Bara en enda gång fick Almeyda till en av sina chansbollar i djupled. Tyvärr räckte det också. Passningen friställde Di Vaio mot den utrusande Toldo, en lätt touch åt höger och Milosevic kunde placera in bollen i öppen bur.
Hemmapubliken jublade. Men säg den glädje som vara för evigt? Redan minuten efteråt var det Inter som gick till anfall och Ventolas avslutning stolpe in var iskall.
Frågan var nu, skulle Parma orka kvittera en gång till. På San Siro? Kanske inte. På Ennio Tardini? Självklart. Som vanligt fick Inter nöja sig med en poäng.
I den 87:e matchminuten Gör Toldo en fantomräddning på en nick från Bonazzoli. På den efterföljande hörnan ruffas Toldo lite lätt när han ska boxa ut bollen som istället dimper ner vid en omarkerad Bonazzoli vid bortre stolpen. Inhopparen hinner både ta ner och sedan slå in bollen i en än gång öppen bur. Protester från Toldo som anser att han ska ha frispark. Det hade heller inte varit något tjänstefel om domare De Santis dömt frispark.
Det gjorde han inte heller utan Parma klarar sig denna gång undan med ett oavgjort resultat. Ennio Tardini, en nästan helt vanlig arena, fortsätter att sprida skräck bland Inters fans.
