Gästkrönika: I’m a fighter. Not a lover.
Mycket har hunnit hända under 2000-talet. Peter Jöback kom äntligen ut ur garderoben. Pluto har slutat existera som en planet. Potatischipsen har visats framkalla cancer. Peter Jackson såg till att King Kong blev mördad, igen. Och precis som förra gången så är det inte något beväpnat stridsflyg som är den riktige boven i dramat, utan det är åter en vacker dam som ser till att den stora apan går döden till mötes. 2000-talet blev också ett decennium då fotbollsmyglet fick ett ansikte.
Jag brukar alltid fastställa den 12:e juli 2006 som dagen D. Dagen då läkaren gick ut till en hel hög av uppgivna åhörare i väntrummet, skakade på huvudet och sa: ”Vi gjorde vårt yttersta. Jag beklagar men det är inget mer vi kan göra.” Omfamna er själva för derby d'Italia är död. Avliden och för gott. Allt som syns i monitorn är ett rakt streck samtidigt som ett oavbrutet pipljud hörs i bakgrunden. Den efterlyste mördaren heter här Luciano Moggi.
Vid detta ögonblick så blev också tvåan automatiskt reducerad till en enkel etta. Endast en kvar av tjugo möjliga som aldrig fått smaka på serie b tempot. Unikt är detta på många sätt och det som är unikt brukar i dem flesta fallen betyda att man är ensam i sitt slag. Oavsett sammanhang, är man ensam i sitt slag så brukar alltid den ensammes stig vänta. Så där är vi nu. Mitt i ensamheten vandrar vi oberörd och fulländad, ensam och stark.
Den legendariske boxaren Mohamed Ali sa under sina glansdagar att det är svårt att vara ödmjuk när man är så bäst. Ingen mening kan definiera dagens Inter lika väl som denna. För det är ny era här. Det som en gång varit är förbi. Vore sig man gillar det eller inte så har dagens Inter gått och blivit något helt annat. Något exceptionellt som till en början vandrade tillsammans med andra i mil av smuts och gyttja men som ensam kom ut på andra sidan helt fläckfri. Orsaken till detta är att vi är dem som hade mest tålamod i tron på att det goda skulle segra till slut. I en värld där alla andra gick runt med mygel i sitt samvete så valde vi att stanna kvar och bara fortsätta tro. För moralapan vi hade på vår rygg vägrade bara släppa taget.
Jag brukar alltid säga sen att ju mer fläckfri man förefaller i betraktarens öga, desto större teleskop skaffar sig denne med blickar mot dig. Allt för att hitta något. Allt för att kunna använda detta mot dig. Allt för att göra narr av dig i dina svagaste stunder. I brist på ”fläckar” så har våra motståndare kommit med en ny och ganska patetiskt slogan: ” Ni har ju alldeles för få Italienare in ert lag jö”. Och här kommer humorn in i det hela. För den som skriver detta är inte ens någon Italienare själv. I dem flesta fallen så har personen i fråga inte ens varit i Italien. Men Vojne från lappland vill ändå ha fler Italienare i Inter. I brist på annat det vill säga.
Ibland så kommer det tider där man bör bara stanna upp med det man håller på med och bara se sig omkring. För att vid nästa stund börja tänka i en helt annan dimension. Att tänka kanske lite djupare än så och helst utanför den där trånga boxen man har i skallen. För hur uppkom laget Internazionale? Vad ligger det bakom? Har man fler än två välfungerande hjärnceller så borde namnet ”Internazionale” ringa några klockor redan här.
Det rätta hade väl varit om jag nu drog upp en kort historisk bakgrund om hur Inter kom till för att kanske upplysa vilsna själar som Vojne. Men till vilken nytta då? Vojne är ändå inte den som tar till sig information i dessa sammanhang. Så låt nu Vojne (som antagligen håller på Juventus, Milan eller kanske Roma) stanna kvar i detta mörker. För som jag tidigare nämnde så är vi som håller på Inter ensamma med att vandra i en avskild stig nuförtiden och vi har inget behov av att övertyga andra.
Å andra sidan, även om jag hade fått för mig att informera Vojne om hur det egentligen ligger till så hade detta varit en rätt så komplicerad uppgift. Att hojta ner till Vojne är omöjligt då det är för stort avstånd mellan oss. Att ringa är inte heller någon bra idé. Det finns inga telefonbolag med så pass bra täckning att den når upp till en moralisk höjd som den vi befinner oss på.
