Inter-Milan 2-4… Inte svaret jag ville ha…
I 60 minuter satt jag med ett lugn över hela mig… ”Det här har vi under kontroll”. Det kändes som det. Interspelarna hade garanterat samma tankar i sina huvuden. In kommer Contra. Vips, min planerade hyllningskrönika till Cuper fördröjs ett bra tag framåt…
Jag vill inleda med att tacka Peking Fanz för att jag fick vara i deras lokal och se på matchen. Det var vänligt! Tack för att Ni erbjöd mig tillbaka också. Ser fram emot en del Inter matcher i den lokalen! Stort tack!
Så, till matchen. När jag såg laguppställningen så blev jag lite smått oroad. Mittfältet bestod av Guly – Di Biagio – Seedorf – J.Zanetti. Det är alltså tre stycken ”defensiva mittfältare” och Seedorf. På högerbacken hade Cuper valt att sätta Nelson Vivas. I truppen som togs ut fanns det åtta stycken backar! Jag skrev på forumet innan matchen och undrade vad han hade tänkt sig egentligen?
Jag såg den här matchen som den match vi skulle få återupprättelse. Vi skulle bara vinna! I min inför-rapport så skrev jag också att jag kan mycket väl få äta upp allt det jag trott innan matchen… Det kommer jag få göra nu och det tar jag. Den dag jag slutar tro på mitt lag så kan jag lika gärna försvinna. Det var ett himla liv på bådas forum där det diskuterades fram och tillbaka vilka som var ”Storebror” osv. Den här matchen kommer att ge alla Milan-fans kött på benen i deras åsikter att Milan är storebror till Inter. Något sådant kommer jag aldrig att medge. Det är svårt som råbarkat fan att se objektivt på en match med så mycket subjektivitet och hat. Men om alla Milan-fans tänker efter… så inser de nog att Milan hade maximalt flyt. Det har delats ut många kängor till Lena Kappelin. Det var en oerhört fånig inför-rapport hon skrev. Hade jag varit Milan-fan så hade jag blivit grymt besviken. Men om jag får ta en gissning så tror jag att den skrevs med en avsikt att uppröra lite känslor. Infantil och en låg nivå, visst, men när det är dags för derby så hamnar nivån lite lägre än där den brukar vara.
Jag ville veta om Cuper bara hade haft ”tur” hittills. Detta var matchen där hans lagbygge skulle sättas på prov efter 19 matcher där inget av dem varit allt för svårt motstånd. Nu var det dags för Milan på hemmaplan. Alla insåg vikten av den här matchen. I intervju efter intervju så har spelarna frågats ut om hur de ser på derbyt, alla har svarat att de verkligen vill vinna. Moratti har sagt att han vill att såren skall läka. 0-6 senast var bedrövligt. Cuper däremot har gått ut och sagt att det här är en match som vilken annan. Han ville inte höra av snacket om att nu är det dags för revansch. Det här är en ny match, ny säsong, nya förutsättningar. Var det rätt sätt att se på matchen? Det är omöjligt att inte se denna match som revansch. Han kanske inte har acklimatiserat sig helt och hållet till attityden här? Visst, han sade att han kände att det var en match som måste vinnas. Men ville han verkligen vinna?
Laguppställningen gav mig gråa hår. Det kändes bara för fegt helt enkelt! När en förlust som den här möter ett lag är det lätt att leta efter bortförklaringar. Jag skall här försöka ge mig på adekvata sådana. Cuper kan skylla på att Conciecao är borta. Här har vi killen som skall göra det på högerkanten. Hans frånvaro har varit kännbar i några matcher. I de senaste matcherna i hans frånvaro så har Seedorf placerats på högerkanten. I mina ögon är det inte så dumt, trots att Seedorf gör sig bäst i mitten. Nu hade Cuper Seedorf i mitten och valde att ha Javier Zanetti på högerkanten. På högerbacken fanns då istället Vivas. Detta förvånade mig. Han kan skylla att Dalmat var avstängd. Det hade varit idealiskt att ha Dalmat i mitten och Seedorf på högerkanten. Men nu var han avstängd och då måste man hitta andra lösningar. Varför valde Cuper den lösningen med Vivas och Zanetti på högerkanten? Varför kunde han inte ha valt Christiano Zanetti och Di Biagio i mitten och haft Seedorf på högermitt med Zanetti bakom sig? Eller varför inte ha Zanetti kvar på sin högerbacksposition med Okan på framför sig? Jag har många frågor till Mister Cuper. Faktum kvarstår att med Javier Zanetti på högerbacken så är jag kolugn. Han är Inters mest värdefulla spelare. Han är killen som jag helst av allt vill ha kvar i laget.
Spekulationerna blir många och jag kan jaga min egen svans för att hitta något rimligt svar på allt. I rapporten inför matchen skrev jag; ”Jag fylls av ett enormt lugn och kanske främst respekt när jag ser denna fyrbackslinje”. Tjenare säger jag efter en sån här insats! Jag har mängder av citat som jag kommer att få äta upp. Jag malde på om varför vi inte skulle kollapsa denna gång. Om att vi har ett så stabilt försvar och en tränare som har satt sin prägel på laget. Jag är inte den första sportskribenten och kommer inte vara den sista som får äta upp sina ord. Sådant händer dagligen i denna värld. Men det är väl det som är tjusningen? Herregud, det är ju bara en lek. Hmm… Det har inte gått nog lång tid för att jag skall själv kunna intala mig själv en sådan mening. Citerar Mick Jagger ”Yesterday don´t matter if it´s gone”. Imorgon har man glömt allt! Tyvärr så funkar det inte så. Nu kommer det att byggas upp en revansch stämning hos oss Interfans till nästa gång. Då vinner vi…
Om jag tar och återgår till själva matchen… Den började ganska trevande. Det kändes som att Milan hade lite grepp om händelserna. De skapade inga chanser direkt, förutom en farlig frispark av Shevchenko. I tolfte minuten så slog Guly en fin kross som Kallon petade snett inåt och Ventola kom flygande och satte bollen i mål. Nu kom lugnet över mig. ”Det här ordnar sig” Det kändes verkligen skönt. Valencia var inga målspottare så jag förväntade mig inte en grandios revansch. Det räckte för mig med en stabil 1-0 eller 2-0 seger. Fram till minut 61 så levde jag kvar i min stillsamma illusion. Allt kändes bra. Matchen var inte så intressant. Jo, ni läste rätt! Det kändes så säkert. Jag hade verkligen fastnat i illusionen att allt var bra och vi skulle hålla matchen ut. Sen så får jag se prov på att vår backlinje inte är så stabil som man hade hoppats på. 1-1 gör Shevchenko. Målet kommer till efter en total oförsvarlig försvarsmiss. Riktigt pinsamt för ett lag av Inters kaliber. Shevchenko får smyga fram bakom Geo och nicka in bollen enkelt bakom Toldo. Minut 64: okoncentrerade Interspelare hänger inte med på en snabbt slagen frispark som gör att Contra får bollen och smäller in 1-2 i krysset. Vänta nu här! Vad fan händer? Minut 67: Slarvigt Interspel och Milan kontrar in 1-3 av äcklet Inzaghi. Nej, nej, åter nej! Jag sjunker djupare ner i soffan… Fadäsen konkluderas med att 1-4 görs av Shevchenko. Återigen en oförklarlig försvarsmiss av Inter…
Fyra försvarsmissar kostar oss fyra mål. 15 förhatliga minuter gör att jag förskjuter in min planerade hyllningskrönika till Hector Cuper åtskilliga minuter in i framtiden. Jag hade gjort upp planerna för en hyllningskrönika efter matcherna mot Milan och Juve. Jag trodde att vi skulle bevisa att Cuper har satt sin prägel på laget och att vi inte bara har haft tur hittills. Detta snedsteg behöver dock inte kullkasta teorin om att Cuper har fått ordning på Inter. Det var ju inte han som gjorde missarna vid deras mål. Backarna hade kanske bara en dålig dag, de är ju bara människor. Synd att kollapsen skulle ske mot ärkerivalerna bara.