Gästkrönika: Turneringen där de små marginalerna avgör
Champions League är världens bästa turnering för klubblag. Turneringen bjuder ofta på fantastiska matcher och briljanta mål. Men den är trots allt de små marginalernas turnering.
När norrmannen Tom Henning Øvrebø satte pipan till munnen och blåste av matchen Inter - Panathinaikos igårkväll, betydde det att Inter just genomfört en av de sämsta matcherna för säsongen. Men då Werder Bremen, några minuter tidigare, kvitterat till 2-2 borta mot Anorthosis betydde det även att Inter var klara för åttondelsfinal i Champions League. Så små är marginalerna när det gäller världens bästa turnering.
Spelarna kändes oinspirerade matchen igenom, även om man som intersupporter fick lite hopp under slutminuterna då man tryckte på mer framåt. Världens bäste högerback gick inte att känna igen, Figo var sämre än någonsin och Zlatan lyckades inte göra något drömmål för att rädda laget. Inters svar på Ole Gunnar Solskjær, Julio Cruz, lyckades inte han heller. Det var en kollektiv kollaps som förtjänar kritik.
José Mourinho slipper knappast undan. Efter den underbara vinsten mot Juventus i helgen, konstaterade Intertränaren i veckan att det skulle vara viktigt att spelarna var fokuserade på uppgiften när Panathinaikos kom på besök. Detta konstaterande verkade tyvärr bara ha nått pressen, för inte såg man på några av de spelare som fanns på planen igår att Mourinho sagt till dem att fokus skulle vara på topp. En annan berättigad fråga är varför man väljer att spela med Figo från start? Quaresma och Mancini har visserligen varit stora besvikelser de gånger de fått chansen, men att starta med en 36åring som knappt spelat fotboll på ett halvår känns inte heller det som något bevis på att gårdagens match var viktig.
Innan matchen i Milano ens var slut, höjdes röster på Svenska Fans om att Mourinho borde få sparken. ”Han värvades för att vinna CL och vi kan inte ens slå Panathinaikos” löd väl argumenten på ett ungefär. Självklart finns det en poäng i det argumentet, men man glömmer samtidigt hur svårt det faktiskt är och vilka marginaler man faktiskt måste ha på sin sida för att lyckas.
Igår hade Inter marginalerna, vid namn Hugo Almeida, på sin sida. Man förlorade mot ett på pappret klart sämre motstånd men kvalificerade sig ändå vidare. Även om marginalerna har mindre påverkan under gruppspelsfasen av turneringen så finns de likväl där. Men det är först nu i åttondelsfinalerna och framåt som lagen verkligen måste se till att ha marginalerna på sin sida. Det har vi som intersupportrar bittert fått erfara.
För att ta några exempel kan man nämna år 2004 då det var ärkerivalerna Milan som hade marginalerna på sin sida när man slog ut Hector Cupers Inter i semifinal. Efter att man spelat 0-0 i matchen Milan – Inter, spelade man 1-1 i matchen Inter-Milan. Inter åkte därmed ur Champions League på ”bortamålsregeln”, trots att man ironiskt nog spelat båda matcherna på samma arena. Om jag inte missminner mig helt så var det Mohamed Kallon som kom fri under slutet av matchen, men sköt bollen klockrent i insidan av stolpen. Där har man små, avgörande marginaler när de är som värst. Förra året var det röda kort och en filmande Fernando Torres som satte stopp för vår framfart i Europa.
Även om man oftast bara minns de snyggaste målen och vilka lag som kom till final när man ser tillbaka på en Champions League-turnering, är det ändå viktigt att förstå hur liten skillnaden mellan bragd och katastrof kan vara. Exempelvis hade Liverpools underbara vändning mot Milan i finalen 2005 aldrig kunnat ske om laget inte haft marginalerna på sin sida tidigare under turneringen. Allt handlar om att kvalificera sig till nästa omgång, varje gång. När man sedan till slut står klara för final, är det nog få som bryr sig om att man gick vidare från gruppspelsfasen tack vare att en portugis vid namn Hugo Almeida gjorde mål för Bremen.
Kritisera gärna gårdagens prestation, men ha de små marginalerna i åtanke. För ligan, den turnering där de små marginalerna spelar minst roll, den leder vi.
Forza Ragazzi!
