Derbyminnen: #2
Så här några dagar innan Milan-matchen tänker jag tillbaka på de derbyn jag sett live. Det har blivit sju stycken hittills, fem i ligan och två i Coppa d’Italia. Här kommer den andra av tre – utan inbördes rangordning - derbyupplevelser.
Efter mitt livs första derby hade det blivit fyra till. Två av dessa var i Coppa d’Italia där jag fick se Inter vinna första matchen borta med 3-2 för att i returen spela oavgjort och därmed gå vidare till nästa omgång. Absolut inget att förakta, men det rörde sig trots allt om Coppan, inte riktigt på riktigt. Därför hade jag vid två tillfällen återkommit. Jag och några kompisar hade tagit bilen ner, kört de 220 mil som skiljer Uppsala från Milano för att få uppleva samma magiska stämning igen. Tyvärr levererade Serie A-derby nummer två och tre inte heller de någon Inter-seger. Nummer två vill jag knappt skriva om, den var ungefär lika förnedrande som 11:e maj 2005 då Milan massakrerade ett Inter i spillror med 6-0. Den här gången gav den gamla Inter-bekantingen Ventola oss ledningen med 1-0, varefter Milan fullkomligt exploderade och Kallon kunde putsa slutresultatet till 2-4 på övertid. Nummer tre var en tråkig historia som inte blev bättre av att Super-Pippo avgjorde matchen med det enda målet i 62:a minuten. Det enda gemensamma för dessa derbyn var att det var kallt, kallt och åter kallt. Just det, och att Inter inte lyckades vinna.
Det sista som överger människan är hoppet, varför vi återigen beslutade oss för att bege oss ner till Milano inför vårderbyt 2004. Den här gången hade vi lånat en minibuss som skulle ta oss genom alperna till Milano och hem igen. Vi visste att förutom i Sverige, Norge och Finland är dubbdäck förbjudna varför det var sommardäck som gällde. Dock gav minibussens väl tilltagna utrymme oss möjligheten att köra på dubbdäck, och om vi skulle bli stoppade av polisen skulle vi kunna stanna och byta till sommardäck som utan problem fick plats i bagageutrymmet. Efter noggrant övervägande kom vi fram till att strunta i vinterdäcken, köra på sommardäck för att därmed ge mer plats åt taxfree-öl när vi stannade till vid BorderShopen i Puttgarden på vägen hem. Nerresan gick utan problem och när vi väl kommit fram till Milano checkade vi in hos en av mina italienska kompisar och började njuta av derbyfebern som infinner sig cirka en vecka innan match. Var du än kommer, var du än går finns det hela tiden människor som vill prata fotboll i Italien. När det vankas derby blir Milano som Sverige innan en melodifestival. Allt som skrivs, allt det pratas om är derbyt. Vare sig det gäller startelvor, rykten, statistik eller prognoser hittar man alltid någon jämlike att dryfta saken med, oavsett om man tar en espresso på en bar, sitter i en taxi eller tar en aperitivo nere i Navigli. Hela staden går in i ett sektliknande tillstånd när det skall avgöras vem som är Milanos storebror.
När derbykvällen äntligen infann sig öppnade sig Milanos skyar. Detta var i mitten av februari och vid den tiden av året gör alperna sitt bästa för att frysa ner staden. Följaktligen var förutsättningarna för kvällen inte de bästa. Vi hade inga biljetter (eftersom derbybiljetterna tar slut innan de ens har släppts) men hade turen att hitta en bagarino som inte skinnade oss totalt. Till det facila priset av 750 spänn kunde han erbjuda oss biljetter med 200 kronor som ursprungspris. Som hittat tänkte vi, tills vi kom in på San Siro. Vi hade hamnat på första ring, i kurvan, precis under kurva nord. Kanonbra kanske det är många som säger, men ni kan tänka er hur många saker som regnade ner på oss. Inte blev det bättre av att en massa Milan-kids stod och drog finger åt klacken som genast svarade med att tömma sina fickor över vår sektion. Precis innan matchstart fick vi uppleva en obehaglig episod, helt plötsligt rusar det in ett 50-tal interisti med ansiktet täckta av Inter-halsdukar från kurvan och börjar vilt slå på allt och alla i dess närhet (oavsett om det rörde sig om Inter- eller Milanfans). Vild panik uppstod naturligtvis då alla försökte undkomma galningarna. Enligt uppgifter jag fick efter matchen kan det hela ha berott på att en tifo-flagga ramlat ner från andra ring till första. Vi lyckades som tur var undkomma den värsta kalabaliken och efter ett tag lugnade det ner sig och matchen kunde börja.
Eftersom de biljetter vi köpt av den lilla napolitanaren befann sig längst upp på första ring - under andra ring – såg vi inte ett endaste grässtrå av planen. Man kan fundera på hur de egentligen resonerade när de konstruerade dessa platser och kom fram till att: ”Visst, man ser precis ingenting av planen men om vi monterar TV-monitorer istället blir folk säkert nöjda.” Därför hamnade vi återigen i en gång lite längre ner i kurvan där tändare, mynt och flaskor stod som spön i backen. Även regnet fortsatte att ösa ner och diverse extremiteter började sakta men säkert domna bort. Dock gjorde inledningen på matchen oss varma av lycka. Stankovic och Il Capitano såg till att ge Inter ett halvtidsresultat på 2-0, dessutom hade Adriano ett ypperligt läge att med högerfoten, i ÖPPET mål, avgöra matchen med ett 3-0-mål. Vi vet alla hur det gick: Adriano drog bollen i burgaveln, Milan vände matchen på två minuter via Tomasson och Kaká och som lök på laxen avgjorde gamle Inter-spelaren Clarence Seedorf med ett rungande skott då det återstod 4 minuter av ordinarie matchtid. Som interista är man van vid det mesta men jag måste erkänna att just då infann sig ett visst mått av tvivel…på allt. Detta var det fjärde Serie A - derbyt på plats och jag hade fortfarande inte kunnat fira en Inter-seger. Det var bara att traska tillbaka de fem kilometrarna till minibussen och sätta sig dyngsur för att tillbringa de närmsta 36 timmarna i en plåtburk på väg hem.
Historien kunde ha slutat här men inte. När vi börjat närma oss alperna sätter naturligtvis ett våldsamt snöoväder igång, kom ihåg: vinterdäck hemma. Efter ett tag på motorvägen tappar vi fästet och sladdar rakt in i mitträcket. Vad göra? Återvända till Milano eller fortsätta klättringen genom alperna? En av oss som var med är lärare och han hade lektion måndag morgon (det här var på lördagen) så det fanns inte så många alternativ, sålunda började vi klättra. Ni kan säkert alla räkna ut vad som hände. Allt gick bra tills lutningen på branten blev så stor att vi började glida bakåt. Enda alternativet som återstod var att backa in på en parkeringsficka och vänta på att ovädret skulle avta samt att plog- och saltbilarna skulle komma. Det var inte varmt kan jag säga, vart 15:e minut fick vi sätta på bilen för att få upp värmen. Eftersom det var kolsvart runtomkring och plogbilar åkte fram och tillbaka i skytteltrafik var vi tvungna att ha på våra varningsblinkers, det var med andra ord inte så lätt att sova. När morgonen äntligen kom var allting plogat och klart och vi kunde återuppta vår hemresa. Vi kom hem på tisdag morgon och min kompis (läraren) fick ringa och sjukskriva sig, men många öl blev det.
