Vinden har vänt, för flera år sedan
På söndag är det alltså återigen dags för Milanoderby, men som Intersupporter känner man sig på något sätt lugnare än vanligt. Förr om åren var veckorna som ledde upp till derbyna ofta fyllda med en blandning av hopp och ångest. Skulle man kunna knäppa Milan på näsan? Eller skulle man återigen vara lillebrodern som förlorade både i det långa loppet och i derbyna? Nu är det annorlunda. Nu är det frågan om hur många poäng före Milan vi ska vara på måndag.
Inter var länge laget som alla hånade. Inter var länge laget som ”aldrig kunde vinna”. Inter var laget som hade ”något fel i organisationen” enligt experterna, medan andra till och med kallade Inter för ”Italiens Liverpool”. Kort och gott kan man säga att Inter var ett lag som motståndarna såg ner på. Vi supportrar var däremot stolta, motgångarna gjorde vår kärlek till klubben än starkare. ”Non mollare mai” (Vi ger aldrig upp) lät jag brodera in på en luvtröja någon gång på tidigt 2000-tal. Så var det. Oavsett hur hånad klubben blev, så gav man aldrig upp. Hur många poäng efter Milan man än kom i tabellen så fanns det där speciella där. Ett derby var en gratis chans att äntligen, om än bara för en kort stund, kunna känna sig som den bättre klubben i Milano.
Det var då. Vi är inte där längre. Vi är inte ens nästan där. Vi är där uppe. Milan? Ja Milan var inte ens topp-4 förra säsongen. Men åter till det senare.
Milan och kanske främst Milans supportrar talar gärna om historiska framgångar. De skryter om hur de tagit fler titlar än Inter. Framförallt skryter de om att Milan tagit fler internationella titlar än Inter. Är det något man kan säga emot? Nej, Milan har en enastående historia bakom sig. Eller ska vi säga en enastående historia pre-2006?
2006/2007
Efter Calciopoli satsade man tydligen på allt på att vinna Champions League. Man startade ju på minus åtta poäng när säsong 06/07 sparkade igång (man hade sig själv att skylla), så man ville gardera sig mot ett dåligt resultat med att säga att man inte prioriterade ligan. Sagt och gjort? Nja, låt vara att man officiellt sagt att man prioriterade Champions League men att det skulle skilja hela 36(!) poäng när ligan var avgjord kunde nog inte ens de mest pessimistiska av Milans supportrar tro.
Inter däremot var totalt dominanta i Serie A. Man tog imponerande 97poäng och kunde kvittera ut sin andra raka ligatitel när det fortfarande var fem matcher kvar att spela.
Det skall sägas att Milan faktiskt lyckades med sin CL-satsning. Man bjöd inte Liverpool på någon värdelös andra halvlek i finalen heller. Man vann. Dock borde man kanske inte ens fått delta i turneringen? På senare tid har lag i både Portugal och Rumänien fått smisk på fingrarna av UEFA då man fuskat sig till sin plats i toppen av ligan, som senare gett laget rätt att delta i Champions League. Milan däremot, som blev dömda för fusk, fick märkligt nog delta i CL 06/07. Det var helt okej att fuska så länge man kom på en kvalificerande placering i ligan, efter poäng av drag. Det är skillnad på klubbar och klubbar.
2007/2008
Året efter halkade Milan ganska snabbt efter i ligan igen. Man presterade i klass med mittenlagen under större delarna av höstsäsongen. Efter igen alltså, vad gör man då? Jo, man kommer på den ”geniala” idén att plötsligt satsa på världsmästerskapet för klubblag. En turnering som får Coppa Italia att framstå som en riktigt långkörande superturnering. Detta gör man inte för att klubben vill försöka vinna alla turneringar man ställer upp i. Nej, denna satsning var resultatet av totalt misslyckande i övriga turneringar. Sagt och gjort? Ja, världsmästerskapet för klubblag var en jippoturnering som Milan, tro det eller ej, faktiskt lyckades vinna. Men å andra sidan kanske man borde ha rannsakat sig själva och frågat sig hur seriöst det är att satsa på en turnering som bara består av två ynka matcher? (Vinnarna i Europa och Sydamerika är direktkvalificerade till semifinalen. Det kanske säger något om hur seriös turneringen är?).
I ligan gick det knackigt som vanligt. Eller nej, det gick knackigare än på länge. Milan stod för ett praktfiasko när man inte ens lyckades placera sig bland de fyra bästa. Men vad gjorde det när man kunde titulera sig ”Världsmästare för klubblag”? Att detta i förlängningen betydde att man i år får nöja sig med att spela Uefacupen, tänkte man inte riktigt på kanske. Eller såg man detta som en ny spännande, om än mycket sämre, turnering att försöka vinna?
Inter i sin tur spelade hem sin tredje raka scudetto. Man var inte riktigt lika dominanta som tidigare (för att höja speloddsen?) men man vann. Inter visade återigen att man blivit en vinstmaskin som, trots lite grus i maskineriet, blivit starka nog för prenumerera på Italiens finaste titel.
2008/2009
Inter leder Serie A med sju poäng ner till Juventus och hela åtta poäng ner till Milan. Inter och Milan har gjort exakt lika många mål (40 st), men när det gäller defensiven är Inter klart bäst i staden. Inter har nämligen släppt in minst antal mål av alla lag i Serie A, medan Milan ligger i klass med Genoa och Siena.
Milan har varvat fin fotboll med riktiga plattmatcher. Klubben har med andra ord varit ett riktigt humör-lag. Inter å sin sida har vunnit många matcher i slutminuterna som den vinstmaskin man numer är. Dock har även det blåsvarta laget från Milano stått för en del plattmatcher och spelet har stundtals sett riktigt knackigt ut. Frågan är vad som händer med spänningen i ligan, när Inters spel väl sitter?
På senare tid har det höjts röster från Milan-håll att det klubben satsar på i år, det är att se till att man vinner sitt tredje raka derby. Läget är med andra ord som vanligt i Serie A. Inter leder, medan Milan försöker hitta nya, lägre mål att satsa på.
Värvningspolitik
Vad som ligger bakom Milans misslyckande de senaste säsongerna kan diskuteras. Är det Milan som plötsligt fått ”något fel i organisationen”? Har Ancelotti tappat omdömet? Eller är spelarna helt enkelt för dåliga?
Vad som är klart är att Inter sedan länge varit kända för att ha haft en minst sagt tveksam värvningspolitik. Miljarder har satsats på spelare som inte levererat. Sista minuten värvningar har varit mer regel än undantag. Moratti styrde allt för mycket sades det. Milan däremot, de har alltid vetat vad de gör. De har plockat in de spelare de behövts samtidigt som de tagit väl hand om de spelare som redan funnits i klubben. Familjen har varit viktig. Man välkomnade till och med spelare som Ibrahim Ba med öppna armar, för han hade trots allt hjälpt klubben förut. Det är stort, men det är naivt.
Medan Inter har tagit tag i sin värvningspolitik, börjat värva bosmanfall (Dacourt, Figo, Cambiasso) har Milan börjat värva PR-lirare som Ronaldo, Ronaldinho och nu senast: självaste David Beckham.
Även om Milan även värvat underbarnet Alexandre Pato, så har man ändå på det stora hela värvat något som kan klassas som ”gårdagens spelare”. Vad är på väg att hända? Om det är så att Berlusconi nu försöker bygga ett lag fullt med galacticos som Real Madrid gjorde för ett antal år sedan, är väl det största problemet att det är just de spelarna som klassades som galacticos under Real Madrid tid, man försökt värva. Detta kryddat med den redan ålderstigna trupp som Milan besitter, har gjort att klubben numera liknar 2005års All star team. Passé är bara förnamnet.
Inter däremot har en stabil stomme i laget (Cesar, Maicon, Cordoba-Samuel, Cambiasso, Ibrahimovic) som fortfarande är i eller har sin bästa tid framför sig. Där till har man lovande spelare i Santon, Acquafresca och Balotelli (som har samma grundpotential som Pato?) som är redo att fylla på i framtiden. Inters sommarvärvningar 2008 har däremot inte alls levt upp till den standard vi supportrar vant oss vid, när det gäller nyförvärv. Det resulterade bland annat i att Ricardo Quaresma skeppades iväg till de brittiska öarna på lån. Handlingskraft när den är som bäst.
Fun Facts
För er som har en konspiratorisk ådra i er, jag vet att ni är många, kan man ha följande händelser i åtanke när man funderar på varför Inter sprungit ifrån Milan.
I April 2006 förlorade Silvio Berlusconi valet i Italien och därmed sin roll som premiärminister. Senare samma år, i samband med Calciopoli, tvingades Milans dåvarande president Adriano Galliani att avsäga sig rollen som president för Serie A. Det gick nämligen inte länge för sig att en och samma person kunde vara högt uppsatt i en klubb som spelade i den liga som han var president i. Milans framgångar efter dessa två händelser går, som går att läsa ovan, att räkna på mindre än fem fingrar.
Det handlar inte om hat. Det handlar om att diskutera framgång på ett nyktert och logiskt sätt. Ett lag är aldrig bättre än sin senaste match. Lecce-Inter 0-3. Milan-Reggina 1-1.
