En match, en evighet
Det känns helt otroligt att en vecka kan gå så obarmhärtigt sakta. Väntan på den kommande matchen har känts som en evighet.
Ända sedan ligan startade klockan tre på eftermiddagen den 26:e augusti 2001 har veckorna flugit förbi. Det är iallafall så det känns idag. I nuläget är jag i någon form av tillstånd där jag inte kan minnas hur vi har grundlagt denna möjlighet för oss själva. Vad är det som gjort att vi redan under Hector Cupers debutsäsong har avgörandet i egna händer? Jag menar, kunde någon då säsongen snart skulle börja, med handen på hjärtat, säga att vi skulle kunna vinna ligan redan denna säsong? Jag kunde det i alla fall inte.
Jag har sedan jag började följa Inter intensivt under säsongen 95/96 inte upplevt en enda säsong där vi på detta sätt varit med i striden om ligatiteln. Givetvis var vi väldigt nära 97/98 men det vill jag inte reflektera över nu, det är passé. Varje säsong har jag istället fått mina förhoppningar om ligaguld grusade någonstans i mitten, ungefär under de första matcherna efter det korta juluppehållet. Det har varit då jag kunnat dra slutsatsen att vi är inte tillräckligt bra i år heller. När jag med brustet självförtroende följde laget de sista omgångarna anno 2000-2001, cirkulerade tankarna om hur vi var tvungna att börja om från grunden. Vi behövde starta om på nytt, börja om på ruta ett helt enkelt.
Säsongen hade visserligen inte slutat sämre än en femte placering, vi kom faktiskt före Milan, något som dock inte var mycket till plåster på såren. Visst är det aldrig fel att slå lokalkonkurenten, men det var i stort sett oväsentligt i detta fall. Förväntningarna hade varit så mycket högre på förhand. Säsongen kändes fiaskoartad. Utslagna av Helsingborg (!) i kvalet till Champions league, tränarbyte redan efter en ligamatch, förnedrande förlustsiffror i vårderbyt och allmänt tumult i klubben. Christian Vieri talade om att Inter var ett helvete. Vassa ord, men jag förstod honom faktiskt. Han kom till Inter och ville vinna titlar. Det enda han kunde vinna förra säsongen var supportrarnas sympatier då han tillsammans med Recoba på vårkanten förra året räddade platsen i Uefacupen denna säsong för Inter.
Mina tankar om förnyelse fick ett gensvar ganska snart efter det att säsongen slutat. Marco Tardelli hade absolut inte gjort bort sig i det prekära läge han tog över laget, men han var nog heller aldrig mer än en tillfällig lösning på tränarposten. Ryktena angående Valencias disciplinerade argentinare Hector Cuper fick sanningshalt och under sommaren skrev han på ett kontrakt med Inter.
Omgående förklarade Cuper sina teorier för att lyckas. En lagmaskin där alla spelare jobbade för varandra, solidaritet mot gruppen och absolut ingen form av egoism fick förekomma.
Medelmåttorna Ferrari, Cirillo, Jugovic, Frey, Ferrante, Brocchi och Pirlo fick röra på sig till nya klubbadresser. Dessa ersattes av ett stort antal friska fläktar i form av Materazzi, Georgatos, Vivas, Toldo, C. Zanetti, Kallon, Ventola, Conceicao, Emre och Okan. Var det möjligt att skapa något av så många nytillskott?
Jag hade en vision om att vi inom tre år med detta lag skulle slåss om scudetton på allvar och årets målsättning blev en Champions league placering, dvs bland de fyra bästa. Det skulle bara inte vara möjligt att skapa en fungerande vinnarmaskin med så många nya ansikten.
Lippi lyckades definitivt inte under sin sejour i klubben. Men, det gjorde Hector Cuper. Han ingjöt mod och lagkänsla i Inter snabbt som bara den och resultatet ser vi idag. Laget jag följt i med- och motgång i över 7 år av mitt snart 16 år långa liv har möjlighet att på egen hand föra hem den mästerskapssköld som alla blåsvarta Intersupportrar drömt om sedan Zengas, Brehmes och Matthäus dagar. 13 år, en evighet.
I den senaste ligamatchen tog vi en enormt skön 3-1 seger mot Piacenza. Först nu, en hel evighet senare, stundar det slutliga avgörandet. En match, en evighet, det kan inte gå snett nu. Vi ger aldrig upp!
