Gästkrönika: Det är inte förrän du är omringad av hatare som du vet att du är framgångsrik
Det är inte lätt att vara Interista dessa dagar. Att man förlorar ett bortamöte mot Atalanta eller gör en usel första halvlek mot världens för närvarande bästa klubblag går ingen obemärkt förbi. Det är som att folk inte har något bättre för sig än att bara sitta och vänta på dessa tillfällen för det är ju då som Inter inte har fått hjälp av domarna och visat sig från sin egentliga sida. Om man sedan utklassar Roma på Olimpico eller inte ger Juventus en syl i vädret i en tidig serifinal spelar ingen som helst roll i bedömningen av hur bra Inter egentligen är - domarna hjälpte dem.
Det är så jag känner mig som Intersupporter i dessa dagar och jag vet att det är väldigt många som sympatiserar med mig. Men den här krönikan handlar inte om att vi ska få utlopp för de påhopp som vi utsätts för vecka ut och vecka in, utan den här krönikan skriver jag för alla andra – ni som har haft en sejour i Serie B.
Helt allvarligt och utan en gnutta ironi i kroppen kan jag försäkra er om att jag förstår hur ni känner er. Jag har varit där. Jag var där när Paparesta och Moggi myste i omklädningsrummet, jag var där när Milan/Torino tog hem Scudetton 1992 och jag har varit där alla andra gånger som Inter fick lida för andra lags fusk. I mer än sjutton år fick vi lida innan vi fick bekräftat att alla de misstankar vi haft under alla dessa år inte visat sig vara något annat än rättfärdigade. Idag riktas samma misstankar mot Inter och det tycker jag som Interupporter är förståeligt i och med att Calciopoloskandalen fortfarande sitter färskt i minnet hos de flesta.
Med det sagt betyder det inte att jag misstänker Inter för fusk. Det verkar inte helt logiskt om jag ska vara ärlig. Under 90-talet fram till Calciopoli var Italiensk fotboll hela fotbollens skyltfönster utåt. Vi hade de bästa lagen med Juventus och Milan i spetsen och vi hade de bästa spelarna (Baggio, Weah, Zidane och Ronaldo för att nämna några). Att för Inter ta hem en Scudetto under denna period visade sig vara lika svårt som det verkar vara att vinna Champions League idag. Om jag hette Massimo Moratti, skulle jag då vägra använda fusk i alla dessa år bara för att börja med det när alla andra ärkerivaler fallit? (Roma är för mig ingen ärkerival utan endast ett substitut till Juventus och Milan under Calciopoli) Som sagt, det verkar inte vara särskilt logiskt. Lika logiskt som att Haile Gebrselassie under sina fornstora dagar helt plötsligt skulle börja använda nandrolon. Det hänger liksom inte riktigt ihop.
När jag tänker tillbaka på de gamla ”Pazza Inter”-dagarna så kan jag fortfarande känna den där frustrationen som jag hade i kroppen då. Man kände sig maktlös och man började undra vad det egentligen var för mening med att följa en liga som är avgjord redan på förhand. Nu har ett antal år passerat och tiden har gjort att jag mer och mer börjar få perspektiv på varför jag egentligen kände som jag gjorde. Det handlade visserligen fortfarande om frustration men inte mot en korrupt president eller en mutad domarkår utan om frustrationen mot mitt eget lag - frustrationen mot Inter. Inter må ha spelat en väldigt attraktiv fotboll genom åren men vacker fotboll har sällan varit ett recept för framgång och det var något som vi Intersuportrar fick känna på under denna period. En otålmodig president och ett lag med en lika hög vinnarmentalitet som Lars Lagerbäck när det vankas slutspel vinner inte scudettos, även i den hederligaste av hederliga ligor. Att Juventus under denna period var och varannan vecka fick domslut med sig skapade inte frustrationen utan endast flyttade den frustration som mitt egna lag skapat till hela jä**a ligan som helhet. Istället för att analysera Inters brister som organisation kunde fokus istället riktas mot de andra lagen. Så fort någon öppnade sin mun om Inter började jag direkt prata om det korrupta Serie A. Nämnde någon Morattis transferpolicy alá Championship Manager var jag inte sen med att prata om vilken fascist Silvio Berlusconi var (är!). Det var enkel matematik, förlorade Inter var det fusk och vann Inter var det inte fusk. På den tiden fanns det inte lika mycket Inter-hatare, så folk gick inte in och spolade tillbaka Inters matcher fyrtioåtta gånger en söndagseftermiddag för att hitta något misstänksamt värt att nämna. Granskade man så granskade man Juventus. Vi hade ju visserligen rätt allihopa men det hade ändå inte spelat någon roll för vi var, hur jobbigt det än låter, ett sämre fotbollslag än Juventus. Deras tre raka finaler i Champions League under 90-talet bevisar just detta.
Min pappa har alltid lärt mig att man ska rannsaka sig själv innan man rannsakar andra. Jag blir så otroligt chockad när jag ser att det inte är våra egentliga utmanare, Juventus eller Milan, som verbalt attackerar oss på forumen utan Romanistas runt om i Sverige. Jag har läst mer om Inters ”fuskande” från er sida denna säsong än om er smått patetiska säsongsinledning. Ni skriver mer om Balotelli än huruvida Totti kommer vara frisk mot Arsenal eller inte, vilket ni borde göra då CL är allt ni har kvar. Oavsett vad som händer på plan så koncentrerar ni er helt enkelt för mycket på vad som händer på Meazza just nu. Ni är inte ens i närheten av en ligatitel, knappt en plats i Champions League och ändå snackas det som om domarna kostat er ännu en ligatitel.
Jag tycker inte att Inter spelar en överlägsen fotboll. Ska jag vara ärlig så finns det fortfarande en del saker som saknas i dagens Inter med en regista överst på den önskelistan. Men i Italien är vi det enda stora laget just nu och det är endast för att inget annat lag tar upp kampen. Juventus har ännu inte återhämtat sig från Calciopoli och har en alldeles för naiv tränare för att kunna utmana. Milan tror att fotboll är en efterspegling av filmen ”The Curious Case of Benjamin Button”, där man blir yngre och bättre för varje år som går och Roma kan ha tio raka segrar i bagaget ena dagen för att bara ett par veckor senare ha sju raka utan seger och det håller inte om man ska vara med och tampas med dem stora grabbarna.
Just nu finns det inget att säga om huruvida rätt lag toppar tabellen eller inte för alla vet innerst inne att Inter är Italiens bästa lag just nu. Jag tror att Juventus efter en lyckad transfersommar tar ett kliv närmare Inter nästa år och jag har svårt att se Milan bli mycket äldre än vad de är idag. Ska jag vara helt ärlig ser jag inte riktigt lika mycket hopp i Roma då åren börjar ta ut sin rätt hos den kära Fransesco och det blir allt svårare för den stora ikonen att återhämta sig från de skador som han råkar ut för säsong efter säsong. En Roma utan kapten Totti kommer inte vara samma Roma.
Många är inte sena med att påpeka hur Calciopoli gjort Inter till det lag man är idag och visst kan jag hålla med er om att Inter gick stärkta ur det hela. Dels för att konkurrensen minskade avsevärt men mest för att man fick tillbaka det självförtroende som tappades bort någonstans på vägen efter den fina gulderan på 60-talet. Inter och Roma blev som ett resultat av det hela de enda lagen som kunde utmana om en Scudetto med Inter som värdig segrare i slutändan. Den stora skillnaden idag är att Inter fortfarande utvecklas medan Roma bara regrerar. Vi gjorde Julio Cesar till en av världens bästa målvakter. Vi gjorde Maicon till världens bästa högerback och hur mycket folk än pratar om att Zlatan gör Inter så har Inter också gjort Zlatan till den världsanfallare han är idag. Däremot tog det endast två år för Juventus och Milan att peta ner Roma som vice-sheriff i Italien. Om inte Bruno Conti och dem andra börjar oroa sig mer för Roma än vad som händer i Inter så kommer det inte dröja länge innan Genoa och Fiorentina gör detsamma. Jag tror Roma klarar sig i år men vi har redan fått se tendenserna.
