Gästkrönika: Vid slutet av vägen
"Jag noterar med vämjelse att hans förbannade tröja nummer 9 fortfarande hänger där under Heineken-skylten i grön neon."
Det var då
Jag satt i torsdags kväll och såg ett fantastiskt TV-program på Rai Tre. Eftersom Rai Tre även kör lite regionala sändningar fick jag aldrig klart för mig om det kablades ut över hela Italien eller om det bara var Lombardiet som fick ta del av ljuvligheterna, men det är kanske mindre viktigt. Om jag säger att det hela utspelade sig 1963-1965 så anar de flesta av er vad det handlade om. Helt plötsligt fick alla de gamla legenderna från tiden då Inter var störst i världen, liv igen. Där i min TV-ruta. Det gick rysningar genom kroppen när Real Madrids sägenomsusade lag lektes bort i Europacupfinalen av ett ungt blåsvart gäng, eller när man fick se Beatles framträda för första gången i Italien efter det att våra pojkar vänt ett mardrömslikt 1-3 mot Liverpool borta, till 3-0 hemma i semifinalen året efter. Det var derbyn med 90.000 på San Siro (som på den tiden ännu inte hade byggts ut med terzo anello) och ett Milan under Nisse Liedholms ledning som manglades med hockeysiffror. Och jag sitter framåtlutad i fåtöljen med händerna över huvudet och tittar som i trance. Sen häller jag upp en grappa till, knyter näven och tänker för mig själv: I år jävlar!
Den långa vandringen
Enligt min personliga mening så missar italienska tifosi en stor del av poängen med sin egen fotboll genom att fokusera så näst intill uteslutande på den inhemska ligan. Det blir lite ankdammsvarning. Om det inte hade varit för det faktum att ankdammen i det här fallet är lika stor som Vänern och innehåller de flesta av världens stora personligheter inom fotbollen. Men ändå... Och detta gäller i synnerhet Inters anhängare. Om vi skulle fråga den genomsnittlige blåsvart-klädde mannen/kvinnan på Milanos gator idag "När tog Inter sin senaste stora titel?" så skulle majoriteten svara med tidpunkten för den senaste scudetton. Vi vet alla att det inte är så. Det har kommit UEFA-cupsegrar efter det, men det räknas liksom inte. Låt oss göra detta klart en gång för alla: Inter är inte tillbaka förrän man gör om bedriften från mitten av 60-talet. Inter är finaste fotbollsaristokrati ända ut i vartenda benskydd. En exklusiv grupp till vilken i övrigt bara sex andra europeiska klubbar kan räknas. Som sådan ska man alltid vinna allt man ställer upp i. Och detta gäller i synnerhet i år. Den långa vandringen tillbaka tog sin början då, för snart 40 år sedan. Och vi, här och nu, har den oerhört stora förmånen att kanske få uppleva dess slut.
En lördag eftermiddag
Detta var nåt nytt!
Avspark 15.00 på lördag eftermiddag. Jag diskuterar lite med Ennio och vi kommer fram till att matchtider är att föredra i den här ordningen:
1. Söndag 15.00 (Överlägsen etta)
2. Lördag 15.00 (Stark nykomling på plats nummer 2).
3. Vilken annan tid, vilken annan dag som helst.
4. Söndag kväll.
5. Lördag kväll.
(De två senare hamnar på jumboplats iom den uteblivna middagen).
I TV-programmet i torsdags fick man se hur kardinalen av Milano invigde Milanos första tunnelbanelinje 1964, som då gick mellan Piazza Lotto och nån hållplats på andra sidan stan som jag glömt namnet på. Jag tar aldrig tunnelbanan till Lotto, som annars är den naturliga avstigningshållplatsen för alla de som inte tar sig med bil eller moppe till San Siro. Jag bor nämligen bara en hållplats därifrån. Dessutom har man ytterligare ca 10 minuters rask promenad framför sig innan man kommer fram. Den spatserturen kan i och för sig vara ganska behaglig vid bra väder, med ett fantastiskt skådespel av motorcyklar, vespor och mopeder som med höjda fanor släpper på för allt vad tygeln håller på de långa raksträckorna längs med galoppbanan.
Men annars, så även idag, tar jag spårvagnen från Piazza deAngeli. Vagnen är vid det laget alltid proppfull och det är helt meningslöst att försöka komma fram och stämpla sin kupong om man nu hade haft nån sån. Kontrollanter verkar också vara portförbjudna vid dessa resor, eller också har man från högre instans helt enkelt insett det omöjliga i få nån sorts ekonomisk ruljangs i dessa resor. Det märkliga med "gratisservicen" som kommunen ser ut att tillhandahålla är att det är samma visa på vägen hem. Då står ett drygt 20-tal equipage och bara väntar på att få forsla tillbaka åskådarna in mot stan. Ingen betalar, ingen gnäller. Alla bara åker, och platsen för skådespelet är tömd mindre än 20 minuter efter slutsignalen gått.
Vid framkomsten får jag ta mig runt till andra änden av stadion. Till den gröna kortsidan, Curva Nord. Det är där "klacken" håller till på secondo anello. Och det är där jag i år, för första gången, löst säsongsbiljett på primo anello. Under två säsonger har jag nu lagt ut närapå det dubbla om året mot vad ett årskort kostar, genom att köpa en salig blandning av reguljära biljetter (inhandlas på banken, lustigt nog) och svartabörsbiljetter. Men till slut tog jag alltså mitt förnuft till fånga. Jag stod länge i valet och kvalet om jag skulle lösa biljett på secondo anello på långsidan istället (det är samma pris), men jag gillar att sitta så jag känner doften av gräset i näsan. Även om det är på kortsidan. Nästa speciellt om det är där. Du kommer så nära. Drygt 10 meter ifrån pojkarna. Du hör dem prata, skoja och skälla. Du ser deras ansiktsuttryck. Du kan nästan ta på dem. Du är nästan med. Detta gäller naturligtvis när spelet förläggs till den delen av planen som ligger närmast dig själv. Åt andra hållet kan det då och då bli lite knepigt att få en alldeles klar uppfattning om vem som gjorde vad, men på San Siro ser man utomordentligt bra precis överallt, så det är inte alls någon fara.
Missa inte fortsättningen..
