När lidelsen ersätts av njutning
Inter har just säkrat sin fjärde raka ligatitel, euforin är näst intill total. I kväll kommer våra blåsvarta hjältar att hyllas som de hyllas bör av en fanatisk publik på Giuseppe Meazza. Själv kommer jag att sitta i soffan med en ovanligt avslappnad inställning till matchen.
På många sätt är en Intermatch bland det värsta jag vet. Om vi möter Lecce borta eller Juventus hemma spelar ingen som helst roll. Det finns alltid en överhängande risk att laget misslyckas med att ta de tre poäng som man vill ha. Det finns alltid en överhängande risk att laget spelar riktigt stelt och oinspirerat och gör mig besviken.
Min sinnebild av Inter är inte en tråkig 0-0 match mot Reggina. Min sinnebild av Inter är snarare en 3-2 vändning mot Sampdoria hemma, allt medan jag själv drabbats av strömavbrott från och med den 75:e minuten. Min bild av Inter är galen. Galen men framgångsrik.
Rädslan för att laget ska svika mig och slå den där sinnebilden i tiotusen bitar gör att jag sällan kan njuta av att se Inter spela. Okej, jag erkänner att jag brukar kunna pusta ut under slutminuterna när Inter har en tvåmålsledning eller när man i höstas spelade ut Roma totalt på Olimpico. Då är Inters matcher njutbara, men allt som oftast består matcherna av en konstant sugande känsla i magtrakten och en enorm oro.
I kväll är det inte så. Jag märkte det redan när jag steg upp ur sängen i morse. När jag tog på mig min matchtröja kände jag något som tyngde lite ovanpå bröstkorgen. Jag tittade ner och såg den; Scudetto-skölden. Den vackra grön-vit-röda skölden som kommer att sitta där på tröjan även nästa år. Det var nästan som om den vuxit sedan i går eftermiddag. Sjutton titlar väger uppenbarligen tyngre än sexton. Dagens långa väntan har också känts annorlunda. Den där sugande känslan som successivt brukar öka ju närmare avspark man kommer finns inte där. Istället känner man bara en total avslappning i hela kroppen. Ibland känns det som om små elektriska stötar skickas ut genom artärerna. Det är lyckostötar. Inter är mästare igen och livet leker. När man möter Siena i kväll så kommer det nog inte, av nattens bilder att döma, vara ett hundraprocentigt Inter som ställer upp. Det spelar ingen som helst roll. Våra krigare har kämpat hela säsongen. De var värda att få lämna träningsanläggningen och fira klubbens fjärde raka Scudetti även om de inte själva stått för det direkta avgörandet. I kväll kan vi Interisti för en gångs skull koncentrera oss på en enda sak; att njuta. Så se till att se matchen även om ligan redan är avgjord. Se till att njuta av varenda blåsvart färgklick på TV-skämen. Det är detta vi har väntat på ända sedan serien drog igång i höstas. Även vi är värda att njuta.
Än en gång, tack..
