Det luktar bensin nu
Verkar som det blivit en vana att likna Inter vid en bil. Förra året tror jag att det var Toldo som i början av säsongen drog paralleller med en diesel. En turbodiesel. Nu var det någon (eller om det var Toldo igen) som för ett par månader sedan påstod att Inter var en Ferrari.
Jag minns en sommarmorron förra året. Med varm, klibbig och tung avgasluft. Som det bara blir i stora städer i juli. Jag stod tvärs över gatan för att tanka en hyrbil. I Milano finns det små lustiga bensinstationer i vart och varannat gathörn, med bara ett par pumpar och på sin högsta höjd ett litet skåp med olja och sånt. Det finns inget tillhörande hus, utan gubben som sköter ruljangsen hänger inom synhåll på närmsta bar och masar sig fram när det är någon som vill tanka.
Den här dagen var det lite kö där på trottoaren och jag var ganska stressad. Framför mig står en 30 år gammal, mycket välvårdad, mörkblå Mercedes. Jag känner igen föraren som ägare till den restaurang som ligger mitt emot kontoret och där vi brukade äta nån gång i veckan. Vi kallade honom för Mafioson, eftersom han verkade som hämtad direkt från nån ljusskygg rörelse i 70-talets Las Vegas. Alltid med pastellfärgad skjorta, skrikig slips, blanka skor och skräddarsyddkostym med en näsduk i bröstfickan i samma färg som skjortan. Något drygt kilo pomada i håret, och uppå alltsammans en fruktansvärd parfym som låg som en våtservett över allt och alla inne på restaurangen. Nu står han där vid sidan av Mercan och väntar på att tankgubben ska bli klar. Jag är på vippen att låta stressen ta överhanden och skrika nåt om att "Öka takten era jönsar, för nu har jag skitbråttom!" när Mafioson istället stoppar ner handen i byxfickan och plockar fram en fet sedelbunt för att betala. Samtidigt åker kavajen åt sidan och där sitter en revolver nerkörd innanför byxlinningen. Bäst att besinna sig. Välkommen till Italien.
Till slut kör Mafioson iväg. Men hans parfym ligger kvar ett tag. Och blandar sig med doften av bensin.
Oavsett vad man har för bilsmak, så är det så jag vill se Inter. Som en gammal Merca. Bensinare. Diesel är starkt och uthålligt, men det luktar INTE likadant som bensin.
Jag har suttit hemma i min lägenhet när Inter haft bortamatch. Om vinden ligger på hör man vrålet från San Siro då Milan gör mål. Man har hört champagnekorkarna smälla, men i näsan, framför TV:n där dom blåsvarta sprungit omkring, har det bara suttit dieselångor. Ingen doft av den nykorkade Gula Änkan som under ett 10-tal matcher spred sig i "Fossa dei Leoni".
Till Rosenborg-matchen kommer jag sent. 5 minuter ungefär. När ”We are the Champions” dånar ut över stadion befinner jag mig, bisarrt nog, sprintande förbi Ronaldos gamla hus (har han inte satt det till försäljning?), och därifrån ser man storbildsskärmen över röda läktaren precis under taket på motsatta sidan. Crespos och Cannavaros ansikten passerar förbi.
Ingen biljett. En rödbrusig herre ska ha en tredjedel av priset för en plats strax framför hedersläktarn. Där har jag aldrig suttit. Den tar vi
Och medan jag fortfarande letar efter min plats (”Hej, hej Fat Cat, har du bantat? Snygg keps du har, Elisabetta Canalis!”) så kommer den svepande från nånstans bakom avbytarbänken: Doften av bensin. Gammal hederlig sådan, för motorer utan katalysator.
Ingen diesel. Inte för oss. Inte ikväll.
Cúper höjer armarna i luften och rocken åker isär. Jag kan svära på att där sitter en revolver innanför byxlinningen.
Maila skribenten