Mamma mia!
Jag vet egentligen inte vart jag skall börja? Hur jag än funderar. Vilken bana än mina tankar tar så kommer det fram till samma slutmål: Emre… Emre… Mamma mia, Emre!
Jag hade tippat på en seger innan matchen. Så när jag satte mig ner på pizzerian för att bevittna matchen så var jag tämligen optimistisk. Jag hade väntat mig en press från Lazios sida i början. Det var ju ändå bortaplan och de är ett offensivt spelande lag. Lazios spel gjorde mig dock aldrig orolig. Inte ens efter Lopez triplett…
Första halvlek
Det första målet kommer via straff efter tio minuter. Regelboken säger att det skall vara straff om handen söker bollen. I det här fallet slås inlägget av Fiore mot Almeydas hand från cirkus en meters håll. Det finns inte en chans i helvetet att han skall hinna få undan handen. Visst är det kutym att domaren blåser straff där. Och i ärlighetens namn så hade jag nog lackat ur om vi inte hade fått straff i en liknande situation. Men helt klart kändes det lite bittert ändå. Speciellt för Almeydas skull. Straffen förvaltas säkert och genast var det 1-0. Men orolig? Icke sa Nicke!
Det andra målet kommer i den 31:a minuten. Stankovic får bollen utanför straffområdet och drämmer till. Dock blir det en felträff som blir en kanonpassning till Lopez som enkelt lägger in den. Först är jag stensäker på att det är offside. Men när reprisen visas så märker vi alla att den unge Pasquale inte hängt med när de andra tog några kliv uppåt. 2-0 var ett faktum och det kändes verkligen bittert. Men orolig var jag ej…
Tredje målet är återigen Pasquale inblandad i. Lopez grundlurar honom genom att inte gå upp i nickduellen och genast har han ryckt förbi. Sedan lägger han den retfullt enkelt förbi Toldo i målet. 3-0 och jag trodde inte att det var sant! En massa tankar som kräver censur poppade upp i mitt huvud. Satan, vilken mardrömsöppning! Men… av någon anledning var jag ej orolig.
Några minuter innan 3-0 så hade Okan blivit utbytt till förmån för Recoba. Okan har åkt på en muskelskada i vänster ben, vilket känns olyckligt med tanke på att han hittat formen. Dock så misströstade knappast någon Interista. Detta banade ju väg för allas gunstling Recoba som genast förändrade matchbilden. Två minuter efter 3-0 så slog Recoba ett inlägg med kirurgisk precision som hittade Crespos panna. Bollen tog i ribban och studsade ner på Coutos huvud för att rulla in i mål… 3-1 och jag bara kände inom mig att det kommer att komma mer.
Just Couto förtjänar ett eget kapitel i den här rapporten. Jag hittar inte orden. Vad jag än känner för att pränta ner i Word så vet jag att det kommer att vara något som kräver censur. Vilket svin han är! Visst kan det ha sin charm med hårdföra försvarsspelare, men han går så ofta över gränsen. Det senaste i minnet var spottet i ansiktet på Allbäck och stämplingen av Jörgen Petterson. Igår lade han till några kapitel till det. Det första han gör (vilket inte syntes så bra om man inte tittade noga) var att gå in jävligt ovårdat i en närkamp med Vieri. Han går in med dobbarna efter bollen och gör inte ett skit för att ta bort dem när han ser att Vieri också kommer. Tur att Vieri är en krigare som inte ligger och vrider sig á la Conceicao. Den gode Twister hade nog legat där en kvart… Det värsta gör han dock på Cannavaro. Medvetet så sparkar han honom i huvudet då han ligger ner. Helt galet onödigt. Fruktansvärt fult! Sannslöst! Horribelt! Jag kan fortsätta några rader till. Fyfan så fruktansvärt onödigt! Hoppas att den laglöse Couto åker dit på många matchers avstängning! Jag känner bara ett fruktansvärt förakt för den mannen. Hans arrogans är helt makalös att bevittna. Det gläder mig enormt när jag läser att det finns Laziales som inte vill ha kvar honom i sitt lag. Han hör inte hemma på en fotbollsplan då han gör sådana saker. Sparken i huvudet hade gett fängelse i en annan kontext! Nåväl… nog slösat med energi och tid på det svinet.
En person sagt till mig att Lazio var ”klasser bättre” än Inter i första. Jag kan verkligen inte hålla med om det. Att Lazio skall föra spelet och ha kommandot är inget annat att vänta när man kommer till Rom. Visst har dom ett övertag, men det resulterar inte i konkreta målchanser. Målen kommer enbart av slarv och tillfälligheter. Lazio vinner första halvlek med 3-1. Men jag var hoppfull inför den andra…
Andra halvleken
I den andra så är det ett helt nytt Inter på plan! Vi visar ett jävlarmanamma och tar över kommandot på en gång. Jag är fortfarande hoppfull efter dryga timmen, men börjar känna mig lite orolig över att vi inte får in bollen. Oron behöver inte vara en lång stund i min kropp. För i den 68:e minuten så görs ett mål som kommer att gå till historien. Emre får bollen på egen planhalva. Han rycker… accelererar… driver framåt… och från dryga 20 meter tittar han upp… ser att Peruzzi är på halvdistans… och chippar in bollen en bit under krysset. Så overkligt… så sannslöst… så vackert! Tiden stod stilla i Pizzerian. Det kändes som att något var fel! Sådär kylig är man bara om domaren blåst av för något och så slår man bara till bollen. Sådär gör man bara inte! Bara riktigt stora spelare klarar av såna nummer. Och en sådan har vi i den unge turken. Emres första mål kommer för alltid vara en klassiker.
3-2 målet innebar att mitt hopp stärkes ytterligare! Romspöket skulle bara skrämmas bort! Nio minuter senare kommer kvitteringen. Även denna gång är det Emre som står för konststycket. Han drar en spelare… driver framåt… och smäller till bollen med fel fot invid Peruzzis vänstra stolpe. 3-3 och publiken satt i chocktillstånd. Jag och killen på Pizzerian (som också håller på Inter) blev som tokiga och skrek bara rakt ut. Han hade hela tiden sagt att det blir kryss och jag själv hade på känn hela tiden att vi inte skulle förlora. 3-3, men jag ville ha mer!
Endast tre minuter senare kommer 3-4 målet… tror i alla fall min Intervän på pizzerian. Han kutar omkring som en galning och skriker. Men grejen är den att bolluslingen gick bannemej inte in! Bobo har gjort sig känd för att missa givna lägen. Vi minns VM och vi minns speciellt Milan-Inter. Nu fick han bollen från ett inlägg av Recoba och skulle bara nicka in den i mål. Men på något vänster så lyckades han nicka utanför(!). Jag kunde inte tro att det var sant… Några minuter senare nickar Crespo i stolpen från nära håll! Bolluslingen ville helt enkelt inte hitta nätet en sjunde gång…
Matchen slutade 3-3 efter en sprakande tillställning som innehöll det mesta. Straffsituationer, ribbträffar och stolpträffar. Makalösa mål och ett billigt självmål… Helt enkelt så var det en afton som hade allt! Men det vi minns mest är Emres intåg i alla Interistas hjärtan. Han krönte en serie fina matcher med sina två första mål i Inter. Efter jag kom hem sade en kollega till mig
”Emres mål är så vackert så man blir tårögd…”
Denna målande utsaga får avsluta den här rapporten som var för härlig att skriva!
