Krönika: Konsten att kunna ta ett värdigt farväl!
Hela dagen har känts som en lång ångestladdad, regnig, grå och trist söndag där jag försökt bedöva mig med Robert Smiths fantastiska stämma som gått varm i högtalarna. Jag har suttit vid datorn och uppdaterat Barcelonas och Inters hemsidor maniskt varje minut för att få Zlatans avsked bekräftat och på så sätt få ett avslut på en såpa som egentligen pågått sen i mars.
Jag kan inte sluta tänka på att medan jag lyssnat på High i 3 minuter och 35 sekunder har ett otaligt antal avsked tagits. Arga, bittra, kärleksfulla och hoppfulla människor jorden över har på ett eller annat sätt tagit farväl av varandra och därmed stängt ett kapitel i deras liv och på så sätt omedvetet eller medvetet öppnat dörren till nya möten, upplevelser och känslor. En god vän till mig sa en gång att alla uppbrott och alla avsked känns som att personen och relationen i fråga dör lite i ens hjärta och jag är nog benägen att hålla med. När nyheten om Laporta & co bud nådde mig kände jag mig precis som en pruttkudde som en circus elefant trampat på, luften gick ur mig på stört för jag visste att den här gången var det på riktigt, det var inte ytterligare ett rykte utan nu var det på allvar.
Nu när jag går runt här i mitt rum likt en katt på ett hett plåttak och försöker förlika mig med tanken att Zlatan snart säger adjö och drar vidare på nya äventyr, känns det precis som att den närhet jag känt till den långe pågen från Rosengård under dessa 3 år får ett väldigt abrupt slut. Det är nästan som att springa ett 100 meters lopp som inte avslutas med en mållinje utan med en tegelvägg som inte varit där tidigare eller som en stor röd skylt med de vita bokstäverna STOPP på. Ty, jag vet att jag inte kommer att följa Barcelona lika intensivt som jag följer blåvitt och Inter och därmed kommer jag inte att kunna se hans klackar eller hans stora leende lika ofta som jag haft förmånen att göra hittills. Med andra ord kan man säga att jag gör slut med Zlatan lika mycket som att han gör slut med alla Interisti världen över. Både vi och Zlatan drar ett streck i sanden och säger hit men inte längre.
Vi älskar Inter och hans prestationer i den vackra blåsvarta tröjan har gjort att vi även fallit för honom och det är därför det gör så ont nu, för mitt i kärleksruset glömde vi bort den andra partens vilja i förhållandet. Nu säger hans hjärta att det är dags att gå vidare och självklart ska han likt alla andra människor få följa sitt hjärta utan att bli kallad legosoldat, otacksam, oälskbar eller allt vad det har hetat på alla Internet forum, bloggar och tidningsartiklar. Zlatan har aldrig betett sig svinaktigt mot Inter utan tvärtom har han under Curva Nords vaksamma blick blommat ut till en superstjärna och en pålitlig räddare i nöden som inte heller nu tar en springnota och smiter ut bakvägen eller på något annat sätt lämnar oss i sticket och därför känner jag inte heller någon ilska eller bitterhet. Därför kan han nu lämna genom huvudingången med huvudet högt buret då han samtidigt som han säger adjö ser efter oss så att vi har det bra, precis som man bör göra vid ett uppbrott, eftersom relationen man haft förtjänar ett avsked som är värdigt och representativt för den kärlek man en gång delat.
Därför finns det inget mer att säga än tack som fan för allt, eftersom även om det gör djävulskt ont och tårarna inte är långt borta så vill jag säga farväl och lycka till, för dina prestationer i Inter är värda att jag säger så. Alla gånger du fått mig att skrika, hoppa, skratta och gråta av total eufori är värda att jag tar dig i handen, tittar dig i ögonen och säger arrividerci och grazie per tutti samt önskar dig all lycka till i världen. Mina tårar, jo dom torkas av vinden och mitt brustna hjärta läks dels med tiden men framförallt av framtida och i dagsläget för mig okända kärlekar, så ikväll lyfter jag mitt glas för dig Zlatan och stämmer in med Dylan när han sjunger: don't think twice, it's alright!
