Zimmerman reflekterar: Fan? Det handlar om hur mycket man har att göra…
En dag så hade jag en konversation med en bekant, ämnet för dagen var begreppet ”fan”. Vår diskussion kom ingen vart – vi hade för olika åsikter i ämnet. Helt klart är att begreppet ”fan” tål att diskuteras.
Killen berättade för mig om en bekant till honom. Denne person brukar följa ett hockeylag från södra Sverige – vart det än tar vägen. Det vill säga: på bortamatcher, alla tråkiga träningsmatcher och alla träningar. Detta gjorde – enligt min bekant – honom till ett ”äkta fan”. En kille som verkligen har hjärta för sitt lag och befinner sig högre upp i hierarkin i fanvärlden.
Jag tycker att det är ett sorgligt sätt att se på saken. I mina ögon handlar det bara om att killen har för lite att göra. Visst, jag kan inte påstå att jag är utan fel. Nog har jag själv – mestadels när jag var yngre – kläckt ur mig floskeln ”du är inte äkta” om en kamrat totalt har glömt bort att vårt favoritlag har match. Så! Nu var det sagt. Jag är inte utan fel.
Jag har aldrig varit i London, och därmed har jag aldrig sett Spurs på White Hart Lane. Dock en gång i Boden, men med tanke på att jag bodde fem mil därifrån så ”räknas” det nog ej. Jag åker inte till Stockholm varje helg det spelas Allsvenska. När Gnaget krigar på Råsunda så tittar jag mer sällan än ofta på dem. I Milano har jag varit en gång, curtesy of Svenskafans, och bevittnat Inter – Juventus i en oförglömlig tillställning.
* * *
Med dessa givna fakta så är väl jag ett pseudofan?
* * *
För ”äkta fan” är de som verkligen lever med sitt lag. Det är sådana som mordhotar ordföranden för att de säljer spelare. Det är sådana som lägger ner de flesta - av sina surt förvärvade pengar – på sitt favoritlag. Då förtjänar man en plats högt upp i hierarkin. Först då kan man stoltsera med att man är äkta. Eller?
Äkta i den här kontexten känns fruktansvärt närbesläktat med begrepp som ”sorgligt” och ”patetiskt”. För egentligen… vem fan har rätt att stämpla ”äkta” i pannan på folk? När det väl kommer till kritan handlar det om känslor. Och känslor går bortom monetära medel, vilket är en förutsättning för att kunna vara ”äkta”, enligt vissas premisser.
* * *
En del planerar hela sitt liv för att kunna följa sitt lag, andra nöjer sig med TV: n, men i mina ögon är ingen bättre eller sämre. Begreppet "fan" är mångfasetterat och således svårt att hierarkisera. Den enda sållningen att tala om - i mina ögon- är dessa s.k ”spelarfans” (som håller på det lag som spelaren befinner sig i) och medgångssupportrar.
Visst är det beundransvärt att vissa fans följer sitt lag på försäsongsträningen. Speciellt de som följer fotboll, mitt i den kalla januarivintern. Och visst har det sin charm att se bilder från Inters träningar – där det ibland kan samlas rejält med folk. Men vad är det som säger att de skall vara mer äkta för det? Vissa kanske tycker att jag är ett äkta fan som håller på med den här sidan – på en ideell basis - flertalet timmar varje vecka?
Det enda kriteriet för ett fan borde vara att älska sitt lag i vått och torrt. Du lider med ditt lag när de förlorar. Du gläds när de vinner. När någon i ditt lag blir skadad så funderar du på hur fanken tränaren nu skall lösa det här? För det är i motgång som det blåser som snålast kring oss fans. Det är då vi bör stå upp med stolthet och banka oss för bröstet. Vi Interisti upplevde det under hösten 2000. Just nu har alla fans av Roma, Leeds och Barca det tungt.
* * *
Förresten. Det finns en till sållning att göra av oss fans. När det går så långt att ordföranden mordhotas på grund av spelarförsäljningar, och livvakter måste bevaka denna dygnet runt… Då har det gått för långt! Dessa handlingar begås inte av fans. Det är handlingar av dårar.
Jag tycker verkligen synd om Peter Ridsdale
