Derbyladdning: Can’t live with them, can’t live without them
Egentligen är hela situationen absurd. Hur underbart tyckte man inte det var när de rödsvarta missade Champions League? Hur många gånger har man inte svurit över en Inzaghi-filmning och mitt i vreden, på fullaste allvar hävdat att hade man bara varit där, ”ja då hade man fan sprungit in på planen och smällt till den jäveln”? Vem blir inte överlycklig varje gång man öppnar en tidning och får läsa om ännu en skandal signerad Silvio Berlusconi?
Att älska en klubb innebär en villkorslös kärlek för ett lag, en tröja och en symbol. Det är Ditt lag. Du får en extra familjemedlem. Du kan kalla dina föräldrar eller dina syskon för idioter, ja de kan driva dig vansinniga. Men likt förbannat står du där ”at the end of the day” och älskar dem minst lika mycket som förut. På samma sätt kan du gå i taket över det usla spelet eller managerns idiotbyten, men din kärlek sviker inte. Du står kvar med huvudet högt.
I takt med att din passion växer, märker du också alltmer hur andra lag börjar störa dig. De vinner titeln ditt lag borde ha vunnit, de kommer från rätt stad men går på ett annat lags matcher, de är de första att håna dig efter en tung förlust. För en interista är detta lag AC Milan. Klubben vi älskar att hata, kom ihåg det. Det är nu det absurda kommer in.
Vi sitter omgång efter omgång och jublar lika högt varje gång Milan förlorar. Vi svär över feldömda straffar precis som vi själva aldrig fått någon. Efter att jag såg dem lyfta Champions League-bucklan den där dagen för över två år sedan försökte jag länge och väl förneka deras storslagna insats med ursäkter som tur i lottningen eller att fuskande lag inte ens borde få delta. Vi gillar inte Milan…
Slutsatsen är väl solklar?: Vi vill att de ska förlora, vi blir glada när de inte får va med i toppskiktet. Men i slutändan bör vi nog fråga oss. Är det verkligen vad vi vill? Tänk er ett serie A utan Milan. Bortamatcher i Bologna i all ära men ser man inte hellre ett överfullt Giuseppe Meazza med två euforiska kurvor, där den ena skriker högre än den andra? Nej, egentligen vill vi nog att Milan skall vara där. Vi säger det kanske inte högt, men innerst inne vet vi alla att rivaliteten och hatet är den sistan kryddan som för vår kärlek till en större dimension. Det blir en ”vi mot dom-känsla” där vi sluter oss samman lite extra runt matchen mot just detta lag.
Allt blir skevt. Vi säger att vi hatar dem men samtidigt vet vi att vi behöver dem. För att definiera oss själva kan vi sätta oss i motsats till dem. Kanske är hat fel term för vad vi känner för Milan. Det man hatar borde man rimligtvis vilja eliminera. Jag tror vi alla är överens om att fotbollen hade varit bättre utan huligansim eller fusk. Men den hade varit mycket sämre utan rivalitet.
Och på lördag smäller det. Redan i andra omgången spelas ett av Europas absolut hetaste derbyn i en liga som i alla fall för mig känns mer intressant än någonsin. För första gången någonsin kommer jag själv vara på plats i Milano och förväntningarna är stora. Självklart känns det lite extra när det är Milan vi möter!
