Zimmerman reflekterar: Ett gäng förlorare
0-3 Barcelona på Nou Camp. 0-0 Barcelona hemma på Meazza. 0-3 borta mot I Ladri på Delle Alpi. Det talar sitt tydliga språk. Inter är ett gäng förlorare.
Vi suger. Så enkelt är det. Hur mycket vi än försöker intala oss att det är motsatsen, är det bara att se sanningen i vitögat. De blåsvarta i Milano har en förbannelse över sig.
Visst… vi vann Uefacupen för några år sedan. Och förra året höll vi på att finta bort förbannelsen, men just då vi var på väg förbi så sträckte den ut sitt långa äckliga krokben för F.C Internazionale. Återigen, likt förra gången vi var nära framgång i Serie A, så var I ladri där och snodde åt sig titeln. Den gamle damen kommer alltid vara bättre än oss.
På söndagskvällen var det dags att ta oss an Bianconeri på Delle Alpi. Jippi! Vilka förhoppningar man hade. En seger på de senaste tio åren för Inter. Och för att hitta segern innan det så får vi fråga våra förfäder om detaljer. Jag var så glad över att jag skulle slippa se skiten. Det var upplagt för ett debacle. Och mycket riktigt gick vi rakt in i väggen. En svartvit vägg.
När laguppställningen presenterades så föddes en liten förhoppning i mitt sargade blåsvarta hjärta. Startelvan såg ut att vara det bästa Inter kan presentera på plan, exkluderat det blasfemiska bytet av Bati mot Crespo. Ett ruskigt offensivt Inter kanske skulle kunna rubba Bianconeri och häva ännu en förbannelse. Tardinispöket jagades iväg kring jul. Varför inte jaga iväg ännu ett spöke och kanske kunna vinna något den här säsongen. Men, nejdå… Det är ju Inter vi snackar om!
Fem minuter hinner gå innan förbannelsen visar sin kraft. Toldo slarvar helt makalöst och slår in bollen i eget mål via stackaren Guly. Ridå! Fanns det en strimma hopp innan match, så försvann den efter endast några minuter av matchen. Signifikativt genom ett självmål.
Juve krossade oss. 3-0. Tre djävla noll. Och detta trots att vi hade ett bra lag på plan. Tjenare Chilenare att vi skall vinna något den här säsongen med det vi visat upp sista två veckorna. Jaja. Visst! Dra fram harangen om alla skador och alla marginaler som gått hit och dit. Alla ”om” ni kan räkna upp. Jag lovar att ni hittar en hel del. Men det är bara att inse. Det är en del av Inters habitus. En förbannelse har genomsyrat hela den blåsvarta föreningen, frågan är ju bara vad vi har gjort för att förtjäna det.
”hela grejen med att vara Nerazzurro är att lida, that´s it! Inte något påhittat lidande som Roma försöker med genom att skylla på andra… vi sumpar det jämt!”
/Sagt av en vän efter kvällens debacle.
Jag brukar lacka ur på dom som kallar Cuper för en förlorare. Visst har han förlorat finaler och femte maj när det väl gäller, men det gör honom inte till en förlorare. Det arbete han gör är så enormt stort, vilket jag tror att många inte fattar. Råttan Lippi lämnade ett sjunkande skepp över till Tardelli som inte lyckades fylla igen hålen. Inter var ett lag i kaos, helt enkelt. In kom den disciplinerade Cuper och skapade ett lag, där alla är lika värda. Bort skulle de som inte anammar hans filosofi. Första säsongen höll på att bli en stor succé. Ett självmål av Cordoba stoppade oss i Uefa-cupen. Stora darren omslöt Inter i slutet av Serie A kring april förra året. Skyll inte på Cuper. Det är inte hans fel. Min respekt och beundran för honom är oändlig. Det är förbannelsens fel.
Den enda formeln för att bryta förbannelsen är att vinna något någon gång. Vilket i sig är en paradox. Hade vi bara vunnit lo scudetto förra året så tror jag att vi hade gått in i en storhetstid för Inter. Det tror jag fortfarande. En stor seger i Champions League eller i Serie A skulle bana vägen för en lång framgångsvåg. Bort skulle stämpeln av förlorare och alla vi blåsvarta skulle kunna gå omkring och må bra över att hålla på Inter. Fast bättre än Juventus blir vi nog aldrig.
I Ladri är sådär förbannat äckliga hela högen. Jag har bekanta som på något underligt sätt har en kärleksrelation med maskinen från Turin. Det måste vara rätt så betryggande för dom då de möter Inter. De brukar försöka intala mig att de är rädd för mötena med Nerazzurri osv. Bah! Jag genomskådar deras skådespel varje gång. Deras eklatanta teater är bara skrattretande! De håller på ett lag som Inter inte kan besegra. I Bianconeri är alltid numret större än Inter. Även om vi skulle vinna ligan. De må slarva mot lag som vi inte gör det mot, men mot oss är de alltid kliniska. Alltid för djävliga.
Alla svartvita sover gott under natten. Ännu ett dagsverke är avklarat. Inter har återigen besegrats och fram kommer Inters belackare från sina gömmor och påpekar våra brister, samt påminner snällt om vår förlorarstämpel. Tre poäng upp till Bianconeri och i nästa omgång av Champions League väntar Newcastle hemma. Jag sover inte gott inatt.
