Zimmerman reflekterar: Helvetesveckan har börjat!

Söndag 6/4 till lördag 12/4 är veckan som avgör den här säsongen för Inter. Tre hemmamatcher av enormt stor vikt för utgången av ligan och Champions League. Första matchen är avklarad. Resultatet väntat, men ändock en stor besvikelse.

Efter 23 ringde hemtelefonen. Numret på min blåa nummerpresentatör sade mig att det var dags för terapi. I andra sidan luren väntade en lika frustrerad herre. Lika tom i magen. Lika ilsken över utgången. En känsla som flickvänner aldrig förstår.

***

Vi hade mött pajasarna från Rom - laget med så många kontroversiella personer inom sin organisation. För Sensi behövs det inga ord. Capello är nästan lika korkad. Jag har all respekt för den mannens prestationer på planen, men hur han är funtad som människa är obegripligt. Hela året har han klagat och klagat på allt och alla förutom sitt eget lag. Och det roligaste var när jag för några månader sedan såg ett program om gamla Champions League gruppspel. Milan hade förlorat en match. Och orsaken – enligt den buttre Capello – var att de hade fått en hörna emot sig som var felaktigt dömd. Gud vad jag skrattade gott.

När det gäller spelarna har de flera som jag beundrar. Emerson är en enastående fotbollsspelare. Candela och Cafu likaså. Dacourt har jag alltid tyckt om. En av de coolaste stunderna i matchen igår var när en spelare i hans lag låg och vred sig (som vanligt) och Dacourt bara log. Det såg ut som han tänkte ”men, herregud…”. Det grymmaste var dock när kommentatorn sade ”Totti brukar ju få väldigt ont när han ramlar omkull…”.

Sedan har vi killarna som vi svartblåa inte tål att se. Cassano som bara lägger sig ner hela djävla tiden. I caféet där jag befann mig fanns det flertalet Romafans. Och när till och med dom skriker så det ekar: ”men ställ dig upp för fan, sluta filma” så säger det en hel del. Och framförallt Totti som dock skall ha cred för att han inte filmade så himla mycket igår. Det var mest bara snuskigt rutinerade förstärkningar som gav dem flera frisparkar.

***

Roma är som Inter, fast tvärtom på många sätt. De har många individualister som själva kan och ofta avgör matcher för dom. Men skillnaden är att de är svagare som enhet och klarar inte av att vinna lika många matcher som Inter gör mot de mindre lagen. Däremot har de mer stake i sig och kliver fram och gör i matcherna mot topplagen rejält fina insatser. En egenskap jag önskar Inter hade.

Igår var det upplagt för att Inter inte skulle vinna. Roma var rejält taggade och inställda på att göra livet surt för varje Nerazzurri. 0-1 var som en knytnäve i mellangärdet. Vårt ruskigt ojämna försvar agerar passivt och Toldo stod och tänkte på nästa gång han skall ansa mustaschen och missade totalt att man faktiskt kan skjuta utifrån. Pinsamt dåligt agerande av ett försvar som jag ofta vill ge epitetet ”ett av världens bästa”. 0-1 och luften gick ur oss på fiket.

Sedan hände det otroliga. Från att ha tänkt ”ja, jag förstod ju det…” så tänds en gnista hopp i ens sinne. Di Biagio slår en genialisk skruvad yttersida som hittar Vieri. Bobogol har inga problem med att springa ifrån gamlingen Aldair och vips var det kvitterat! Målgesten gör inte direkt att han blir mindre omtyckt. Så kaxigt! Så coolt! Vaffanculo Giallorossi!

För att Inter skulle vinna så förutspådde jag att Recoba skulle vara på sitt bästa humör. Och visst fasen var han det. Med stor skicklighet och en gnutta flyt tar han sig förbi hela Romaförsvaret och dundrar in ledningsmålet. 2-1 och sannslös glädje infann sig på fiket. Det var ett öronbedövande jubel och helt plötsligt kändes allt så himla bra igen. Återigen skulle vi sätta Roma på plats. Återigen skulle vi visa att de inte kan vinna mot oss.

Matchen fortlöper på ett förträffligt sätt. Efter 2-1 så känns det som det Inter som jag alltid vill se. Inter som har kommando och Inter som bara spelar som de kan göra när de möter Flotti & Co. 3-1 kommer med mindre än kvarten kvar att spela. Vieri gör en extraordinär skottfint som lämnar öppet skottläge för Emre som inte gör något misstag. 3-1! Vaffanculo Giallorossi!

Det är nu helvetet börjar. 15 minuters rent helvete. Som vanligt så viker Inter ner sig när det väl gäller. Istället för en defilering i väntan på Collinas slutsignal så kollapsar Cupers mannar. 2-3 är ironiskt nog ett självmål av Di Biagio sedan han slagit in bollen i eget mål med högerhanden. En Gigi som annars gjorde en heroisk insats för en gångs skull. Nu gör Cuper genidraget: Emre ut, Morfeo in. Minuten senare gör Morfeo ett korpmässigt misstag på egen planhalva som Montella förvaltar på ett kliniskt sätt. Otroligt vackert och vips var det 3-3. Grattis Inter. Grattis!

Liket lever. Roma gör som vanligt en bra insats mot ett av topplagen. Och nu är det personifierat av Montella. Han vill ha mer. 3-4 är centimeter borta när bollen letar sig i stolpen och Cordoba rensar bort i ren panik. Dramatiken är gastkramande. Och det skulle bli värre.

Helt plötsligt får Batistuta ett halvöppet läge. Det är nu det visar sig att det inte finns någon rättvisa i den här världen. Om Roma förtjänade segern i Rom så tycker jag vi förtjänade den lika mycket igår. Den hårt kritiserade Batistuta får läget att sänka sitt gamla gäng och på samma gång ge en fet spark mellan benen på galningen Sensi. Bollen letar sig… i… stolphelvetet!!! Helt otroligt! Caféet är i upprorstillstånd. Till slut blåser Collina av. 3-3 och vi är många som frustrerat svär och rusar ut ur fiket.

Återigen visar Inter att de aldrig kan sjunga ”when the going gets tough… the tough gets going”. För Inter är ett gäng veklingar som inte står upp som män då det gäller. Och det fick vi återigen bekräftat igår. All heder till Roma! Som vanligt står de upp på ett bra sätt när topplagen står på menyn och visar att de kan lira bra fotboll mellan varven. Sensi snackar om att han behöver en spelare i varje lagdel och jag kan inte annat än hålla med honom. Laget är inte nog bra för att vara topp fyra i år, men får de några förstärkningar så är de återigen att räkna med nästa år.

Jag efterlyste en seger som skulle utgöra en språngbräda inför stormatcherna mot Valencia och Milan. Och visst fick jag se ett enormt bra Inter under en halvtimme i andra halvlek. Men det fördunklades av några minuters fullkomligt kaos – både coachmässigt och spelarmässigt. Nu väntar några nervösa dagars väntan inför mötet mot Valencia. Den enda trösten är att Cupers forna lag verkar vara rejält på dekis.

Efter samtalets slut ringde flickvännen. Det är då man känner sig allra mest patetisk. Hon kan aldrig förstå känslan, vilket hon frivilligt medger. Känslan som bäst beskrivs som en urgröpt mage. Tomheten. Förtvivlan. Förvisso hade jag redan gett upp hoppet om scudetton. Kalla mig pessimist. Jag ser det som en hälsosam realism. Men matcherna mot Roma är så himla fulla av prestige och känslor. En seger hade verkligen smakat mumma. Nu fick vi en poäng var och se en sprakande tillställning. Dessutom blev det inte så farligt på våra forum, vilket gladde mig.

Målet med den här säsongen är att vi skall nå framgång i Champions League. Och det tror jag att vi kan få uppleva med en Crespo på spelhumör.