Och allt var över (del 2)
Forts. från föregående artikel
Tisdag
Låt mig förklara: Jag har nyss bytt lägenhet. En av anledningarna att vi tog den var att det var väldigt luftigt ut mot gatan. Där ligger nämligen inga hus rakt över, men istället en kyrka (för de som känner till stan - den vid Piazza Wagner). Gatan är ganska trafikerad (även med Milanomått mätt), och det oroade mig lite när jag skrev under kontraktet, eftersom sovrummet ligger mot gatan. Nu har jag dock upptäckt att trafiken inte innebär något problem. Däremot är det mässa klockan 7.40. Varje jävla dag! Och då rings det i de största kyrkklockorna inom flera kvadratkilometer. Inte en chans att sova sig igenom den föreställningen.
Jag spärrar upp ögonen. Det är idag vi ska köra. Kaffe, cigg och jävlaranamma och på med turkalsongerna. Duscha inälvorna med pressad grapefrukt i vetskapen om att detta är den enda flytande alkoholfria substansen som kommer att gå igenom svalget idag.
På kontoret sitter jag 7,5 meter från Ennio. Vi tittar upp mot varandra ibland. Och skakar på huvudet. Vi försöker göra två dagars jobb på en förmiddag, men hjärnan och hjärtat är redan på stadion. Vräker i mig en pizza och kladdar ner t-shirten med tiramisu. Skit samma. Har fyllt kontorskylen med öl och under eftermiddagen cirklar Ennio och jag runt i vinterträdgården på bakgården. Vi röker ett halvt paket cigg och förklarar för Michele vad det är som är på gång. Varför vi lever för Inter, varför Inters säsongsbiljetter bara ökar i antal år efter år trots att man inte gör annat än förlorar, varför vi inte känner en enda Juventussupporter som sett sitt lag från läktarplats mer än 10 gånger (om ens någon gång).
Vankar av och an.
- Ennio, för bövelen. Jag står inte ut längre. Måste iväg till San Siro.
Hjälm på och 25 trafikbrott senare låser jag fast moppen utanför galoppbanan. Dyker direkt på en av Il Motores underhuggare och börjar förhandla om biljett för Tiz. Jag ser hur karln blir alldeles svett, men jag är lugn. Plånboken är full och jag betalar precis vilket pris som helst. Det blir högt, men långt under smärtgränsen (till CL-finalen Valencia-Bayern för två år sedan hamnade priset på 3000 spänn per biljett). Tiz jobbar vid Piazzale Lotto. Nära. Moppen igen. Autogrillen vägg i vägg och en sista stor stark. En elegant herre pratar i mobiltelefon medan han fickparkerar. Han har nån slags rosa slips och grå kostym. Knak... Han backar på min moppe. Jag flyger upp och sticker in hövvet genom den nedvevade rutan och förklarar att det är olagligt att prata i telefon medan man kör bil. Mänskan ursäktar sig och slinker in på Autogrillen.
Tiz har tagit ledigt de två sista timmarna av kvällsskiftet. Hon kommer nu och jag har ingen hjälm till henne. Men dock biljett. Fullt ös tillbaka mot San Siro. Nu tar vi det här. Fanimej.
Nä, vi gör ju inte det! Scheva snubbelfintar och får med sig bollen. Mästerligt i mål.
Grabbarna framför mig, som haft säsongsbiljett i 33 år, säger:
- Nä, det blir inget Manchester.
Dom borde veta... Fast när Martins rinner rakt igenom Maldini, som en slags Neo i hjärtat av Matrix, så vetefaen ändå. Alla blodådror i hövvet spricker under de sista 10 minutrarna. 83.000 åskådare och ingen sitter ner. För om man sitter kan man ju inte hjälpa till. De 10 mest intensiva minutrarna jag upplevt på en fotbollsstadion.
Och sen bara tårar. Överallt. En familj på scooter bredvid oss på via Monte Rosa. Flickan längst fram är kanske fyra år och tittar och ler som bara barn kan. Pappa kör och mamma sitter bak. De vänder bort ansiktet. Orkar inte le. En 20-åring på en skraltig Piaggio torkar kinderna.
Inatt stör trafiken för första gången. Milananhängarna tutar och de rödsvarta flaggorna fyller stan...
