Krönika: Den svartblå Romnatten
Inför söndagens match på Guiseppe Meazza dyker det upp minnesbilder. Minnesbilder från förra höstens tid i den eviga staden.
Rom har mycket att erbjuda. Människoöden, matupplevelser, mörka höstkvällar i gatlyktornas sken, och inte minst kulturen. Har man nattetid tagit en taxi hem från puben Scholars Lounge vid Piazza Venezia och ser Vittorio Emanuelle, Colosseum och Castel Sant´Angelo från det kvällsdimmiga bilfönstret vet man att det är något speciellt med Roms sätt att baka in kulturen i vardagslivet.
Men det första minnet som pockar efter uppmärksamhet är från första helgen i Rom. Den helgen var Inter på besök i staden. En viss Zlatan var i toppform och självklart var ett besök på Olimpico givet. En bussfärd i total avsaknad av gammal hederlig knö-daj-in stämning senare stod vi så vid stadion som sken i våra ögon. Men biljett, det hade vi ingen i vår ägo. Och alla svartabörshajar hade plötsligt försvunnit. Vad att göra?
Vi insåg till slut att utan biljett är det besynnerligt svårt att ta sig in bakom grindarna och satte oss helt sonika ner bredvid det mörka Mussolinimonumentet. Matchen hade redan börjat och där satt vi med en klump i magen.
Strax hördes ett dovt vrål från det grandiost upplysta Olimpico. Någon ropade att Roma tagit ledningen, någon annan att det var bråk inne på arenan. Jag befarade det värsta. Då sprang en man med svartblå halsduk förbi, bara att se någon med svartblå halsduk bland alla romanistas en sådan kväll är stort. Men det han triumfatoriskt utropade var ännu större.
– Il genio! Grande Ibra!
Vi sken upp i natten. Det gjorde inget att vi satt där vi satt. Vi ville i det ögonblicket inte vara någon annanstans i världen. Inter i ledning. Där och då räckte det så.
När vi efter matchens slut lämnade våra hårda sittplatser av sten utanför Olimpico gjorde vi det leende. Förutom det första dova Zlatanskapade vrålet hade vi lyssnat till ytterligare tre. Utan en aning om vilka andra målskyttar som målat Roms natthimmel svartblå tog vi oss glatt in i en buss mot hemmet i Piramide. Vad som från början sett ut som en misslyckad kväll hade blivit ett av de bästa interminnen jag har.
Det är just sådana kvällar som det är underbart att vara interista. Kvällar då ovisshet och onda tankar byts ut mot tacksamhet och en känsla av ren glädje.
Inter har den egenskapen. Åtminstone för mig.
Hoppas bara den stundande söndagskvällen skänker ett lika lyckligt minne.
