Resekrönika: Dessa förbenade italienare...
Åttonde matchen på San Siro skulle visa sig bli den allra krångligaste. Och till denna resa hade jag med mig fru, svåger och hans fru. Välkommen till en inblick i en dysfunktionell organisation.
Kanske borde jag ha anat något redan när jag bokade biljetter. På grund alla idioter till supportrar i Italien måste man numera vara registrerad och ha ett eget ”Tessera del tifoso”-kort för att kunna köpa biljetter via Internet. Därför fick jag, lite smånervös, vända mig telefonledes till Italien.
Jag frågar, på knagglig italienska, om det finns någon som kan engelska på biljettkontoret och blir kopplad till en kvinna som pratar rätt hyfsad engelska. Hon förklarar premisserna och jag säger att återkommer när jag vet hur många biljetter jag vill ha.
Nu var jag bara tvungen att sätta in sista övertalningsstöten på min svåger och hans fru som sannolikt inte ens kan nämna en handfull lag i Serie A. Ett antal klyschor senare var de övertalade och jag fick tillstånd att boka biljetter till ”Fotbollens La Scala”. (Tror att det var det vinnande argumentet.)
Jag ringde återigen upp biljettkontoret och frågade efter någon som kunde hjälpa mig på engelska. (Dumt nog hade jag glömt namnet på den jag nyss talade med.) Killen på andra sidan luren säger: Non C'è Nessuno!
Förvånad famlar jag med orden och förklarar att jag nyss snackade med en kvinna som kunde engelska och att det således finns någon på kontoret som kan hjälpa mig.
Svaret jag får är kort och koncist: “Non C'è Nessuno! Salve. Arrivederci!” Sedan lägger han på.
Först blir jag alldeles paff, sedan svär jag en lång harang över hur jävla svåra italienare kan vara. Men sedan samlar jag mig och bestämmer mig för att försöka boka biljetter på italienska. Så jävla svårt kan det ju inte vara. Passnummer, personnummer och namn – det kan jag ju faktiskt lösa.
För tredje gången ringer jag samma italienska nummer och konstaterar lättad att den som svarar är den kvinna jag talade med första gången jag ringde upp biljettkontoret. Biljetterna bokas utan problem och nu växte resfebern rejält.
Snabbspolning 10 dagar framåt. Milanos himmel är som vanligt grå och tråkig och i dag regnar det dessutom. Jag märker att svågerns fru är lite smått skeptisk till varför vi ska sitta och frysa i regnet i flera timmar, då vi i stället kunde ha insupit kultur någon annanstans i Milano. Men jag försöker hålla uppe stämningen.
Instruktionerna löd: vid gate 7 ska det finnas biljettkassor och jag ska bege mig till accreditation desk 62 och uppge mitt bokningsnummer. Det lät busenkelt.
Det regnar ymnigt när vi cirka två timmar innan avspark anländer till San Siro. Vi rusar fram till Gate 7 och ber om instruktioner. På nästintill perfekt engelska säger vakten att det brukar vara vid Gate 7, men att det idag är vid Gate 15. Ok, tänker vi, och promenerar tvåhundra meter till Gate nummer 15.
Där möts vi av en vakt som inte kan särskilt mycket engelska, men jag visar mitt papper där det står Accreditation desk 62 och säger att vi har beställt biljetter via telefon. Vakten säger: ”Vicino Gate 7”.
Men… jag säger på italienska att han vid Gate 7 sa att det idag var vid Gate 15. Vakten säger att han inte vet, men att vi kan testa att prata med de i biljettkassan bakom Gate 15. Sagt och gjort, vi ställer oss i kö där och väljer – såklart – fel kö. Framför oss står två herrar som köper biljetter till stora sällskap. Jag stampar och frustar som en tjur. Hon som jag beställde biljetterna av sa att vi måste hämta ut biljetterna senast 50 minuter innan och klockan tickade snabbt iväg mot avspark.
När det väl blir vår tur möts vi av en arrogant tjej som bara suckar och gestikulerar och säger att vi ska gå till Gate 7. ”Men dra åt helvete”, säger jag på ren svenska. Nu börjar vi bli sjukt irriterade. Det regnar, är pölar överallt och vi har inte våra jävla biljetter.
Vi går fram till några andra vakter och frågar vad vi ska göra. En vakt beklagar och säger att han inte har något med det att göra, men att det brukar vara vid Gate 7. Vi går dit och ser nu att det står en stor folkhop vid ett skjul. Vi ser många biljettluckor och att det längst till vänster står 57 och 58 och en bra bit till höger 70. Det finns inga nummer däremellan.
Vi försöker, bland alla paraplyer, räkna oss till var vi bör ställa oss i kön. Efter att, likt på en konsert då man vill tränga sig längst fram, ha bökat och stökat i över en halvtimme kommer jag och svågerns fru äntligen fram till varsin lucka och någon av dem borde vara nummer 62. Kvinnan i luckan kan inte ett ord engelska och säger att vi är på fel plats.
Nu är jag nära att genomgå en Michael Douglas-breakdown och jag gestikulerar och säger att vi fått instruktioner om Accreditation desk 62. Hon pekar att vi ska gå till vänster och vi följer, genom en lika uppretad folkhop där vi är nära att få snytningar, henne medan hon pekandes går åt höger inne i skjulet
Nu stod plötsligt i en ny kö. Jag skrockar till sällskapet och säger att: ”ska vi slå vad om att detta inte är den kö vi bör vara i?”. Några minuter senare visar jag mitt papper och… ja, ni gissade rätt. Hon säger att vi ska stå i en annan kö, mitt i det folkhav vi nyss lämnat. Nu tiltar samtliga i sällskapet. Min fru sätter händerna för ansiktet och skakar på huvudet, jag skriker till och säger att hon snälla, snälla ska hjälpa oss. Svågern och hans fru bidrar med engelska förklaringar om att vi blivit skickade överallt av dessa klåpare till vakter och kassörskor.
Hon ser desperationen i våra ögon och tar pappret ur mina händer. Några minuter senare återvänder hon med ett kuvert där det står ”Ortenvyk”, inte Ortenvik. I kör säger vi ”Mille, mille grazie!” och går direkt till en matvagn för att trycka i oss lite käk. På biljetterna finns det tre varianter av efternamnet Örtenvik: Otinvik, Ortenvyk och Ortenvik.
Vi var helt utmattade när vi väl satte oss på våra platser. Ett av målen med resan var att vinna förståelse för min passion för Inter och varför jag och min fru rest hit så många gånger. Hittills hade det inte direkt gått som jag ville. Berodde det på dålig karma? Kanske borde vi ha skänkt lite pengar till någon av de otaliga tiggare vi mött under helgen? Nåväl, jag satte i alla fall mina sista förhoppningar till att vi skulle få se en sprakande fotbollsfest.
Fiorentina har sett väldigt bra ut den här säsongen och jag har stora sympatier både för laget och för Firenze som stad. Tyvärr fick vi se ett förvånansvärt passivt Fiorentina som spelade en väldigt defensiv fotboll. Inter slarvade bort läge på läge att göra mål och det såg länge ut att bli en mållös tillställning. Tillslut kom det rättvisa segermålet och fansen kunde konstatera att Inter nu ligger åtta poäng före Juventus.
I flygbussen på väg till Bergamo vände sig svågern om från sätet framför mig:
”Vet du Henrik. Jag förstår att du ville att jag skulle få sympatier för Inter. Men jag tror faktiskt att jag tycker om Fiorentina. De hade så snyggt klubbmärke och snygga färger! Och så tyckte jag så synd om dom. Är det ok för dig?”
”Det kunde vara värre”, säger jag med ett trött leende.
