Pazza Inter!
Den som inte tål att Inter kritiseras, förlåt mig, sågas kan lika gärna sluta läsa omedelbums. Likaså kan den som vill läsa en objektiv återgivning av matchsekvenser. Detta blir en matchrapport med sågen som verktyg, en rapport som i allra högsta grad speglar undertecknads sinnesstämning för tillfället.
Fullsmockade läktare, en briljant ljusshow och två bra lag i en av de mest klassiska matcher som finns att skåda i fotbollsvärlden. Förutsättningarna fanns för en fantastisk match men för en Interista blev den ett enda långt lidande som inte på något sätt kommer att ta slut i och med att domare De Santis blåste av matchen. Pazza Inter!
Matchen i sig började som väntat med avvaktande spel där dock båda lagen skapade en del målchanser. När det gäller Inter så är Vieris frispark i den åttonde minuten värd ett omnämnande, jösses vilken projektil. Målramen missades med ett par centimeter och det är ett smärre under att plexiglaset nedanför Curva Sud fortfarande är helt. Efter detta var det dock Milan som skapade de flesta målchanserna. Kaká stötte sånär in Pippos misslyckade skott och såväl Sheva som Inzaghi sköt över i hyfsade lägen. Uttrycket att stå på tårna var tydligen inget Interspelarna var medvetna om och med en gräsmatta med dåligt fäste var resultatet givet. Bortvänd, bortvänd och åter bortvänd.
I den 38:e minuten fälldes Kaká strax utanför Inters straffområde med frispark som följd. Pirlo stegade upp och träffade Inzaghis panna, Toldone som slängt sig åt rätt håll var naturligtvis chanslös. Ett synnerligen turligt mål men dom räknas också. Strax efter målet inträffade en situation som säkert upprörde många Intersupportrar. Kallon tränger sig emellan Milanförsvaret och Dida på en till synes förlupen boll. Han får en tå på bollen och vräks över ända av Dida. Straff har många hävdat och sett till regelboken kanske det var så men jag är tveksam. Ett perspektivbyte är aldrig fel och jag kan garantera att jag blivit fly förbannad som Milanista om De Santis blåst för straff. Men med ladris straff tidigare idag i tankarna inser man att det mesta är relativt. Nog om det, den första halvleken slutade 0-1 men matchen var på intet sätt avgjord även om den en pausvila senare blev det.
Det mest frapperande med Inters spel var det obefintliga kantspelet. Milan med sina två ytterbackar dominerade totalt och dessutom bjöds Shevchenko och Inzaghi på fria ytor utanför backlinjen som minst sagt var centrerad. I mitt framgångsrecept inför matchen poängterade jag vidden av ett fungerande kantspel. Detta kantspel kunde nog inte ens Stasi ha hittat i sina bästa stunder. Just kantspelet fick Cúper att göra ett minst sagt besynnerligt byte strax före Milans ledningsmål. Van der Meyde, förvisso blek, byttes ut till förmån för Helveg. Den enda förklaringen till bytet är att holländaren var skadad men ryktena säger något annat. Hector som alltid poängterar lagmoralen agerade minst sagt underligt, bytet kunde gott ha väntat till halvtidsvilan.
Kallon byttes ut till förmån för Oba Martins i paus men vad hjälpte det? 30 sekunder gångna så snurrade Gattuso av alla människor upp ett par Interspelare och hittade en omarkerad Kaká vid bortre stolpen, Ridå! Att Gattuso lyckas med konststycket att vända bort någon spelare över huvud taget är rätt signifikativt för Interförsvarets insats denna match. Av naturliga skäl fick Milan otaliga kontringslägen och om det inte varit för en briljant Toldo kunde en upprepning av förnedringen med 0-6 mycket väl ha blivit aktuell. Dock kunde inte Toldone stå emot hur länge som helst. I den 77:e minuten samspelade Shevchenko med Cafu och fick oattackerad avancera mot mål, ett hårt skott mellan benen på Toldo och förnedringen var total.
Inter skulle dock få ett tröstmål genom Oba som minuten efter Milans ledningsmål lyckades snubbla med sig bollen in i straffområdet. Väl där stänkte han upp den i bortre krysset och var det inte en liten känsla av hopp som uppstod i mitt inre, ett hopp som försvann illa kvickt några minuter senare. Vieri serverade den framrusande Martins med en fantastisk nedtagning, orutinen lyste dock igenom hos nigerianen som istället för att ta emot och avsluta med högern valde att skjuta direkt med vänstern, lamt! Matchen slutade 3-1 till Milan som de facto vann rättvist, hur jobbigt det än känns att medge det.
Som den urbota pessimist jag är så vill jag påstå att det är en mycket tung period som väntar Inter. En derbyförlust svider alltid, när man dessutom blivit utspelad svider den än mer och när den innebär att man är fem poäng efter topplagen efter fem spelade omgångar inser den som hängt med ett tag att vad som helst kan hända i Pazza Inter. Fem poäng är på intet sett omöjligt att ta in men Inter är inte direkt känt för att besitta ett benhårt psyke. Under Cúpers ledning har Inter alltid fått en bra start så det återstår att se hur laget reagerar. Jag sitter och väntar på att Moratti ska fälla några kloka kommentarer så att turbulensen når orkanstyrka men enligt rapporter ska han ha lämnat San Siro i tystnad. Om domen kommer senare eller aldrig får tiden utvisa.
Något beröm kommer av förklarliga skäl inte att utdelas men ris däremot finns det ett överflöd av fastän det är långt till påsk. Hela laget förtjänar en känga, återigen viker vi ner oss och detta i ett derby. Patetiskt! Det ramstarka försvaret lyste med sin frånvaro och särskilt olyckliga var herrar Cannavaro och Adani. Mot Milan krävs snabba försvarare och säga vad man vill om Adani men han är långt ifrån snabb. Detta, bland mycket annat, får Cúper ta på sig. Att inte Recoba fick komma in är för mig en gåta så som matchen utvecklade sig. Även detta får Cúper ta på sig. Cannavaro vägrar att visa upp den potential han visade i Parma och den potential han visar upp i Gli Azzurri. Han var på inte sämst på plan men nära på och vi har rätt att kräva mer av honom, mycket mer.
Om inte om hade funnits. Om Mimo fått straff, om Vieri satt frisparken, om Cordoba satt nicken istället för att träffa ribban och om Martins hade satt det öppna läget i slutet hade det möjligtvis ändrat historiens gång denna kväll. Marginalerna är små och idrott är ett grymt påfund.
Domare De Santis var rakt igenom usel, åt båda håll. Bara för att nämna något missade han två givna utvisningar på Cannavaro och Kaká.
Men inga om i världen och ingen domare på planeten Tellus raderar det faktum att Milan vann rättvist.
Nu väntar ett två veckor långt uppehåll vilket brukar anses vara bra för ett lag i gungning men jag är tveksam. Allt för ofta har spöket Laban infunnit sig i Interlägret så det bästa vore att kvickast möjligt få till stånd ett positivt resultat. Hur som helst, jag litar på Cúper och kräver att Brescia ska krossas.
Pazza Inter!
