Gästkrönika: Vad vinden bar med sig
I samma ögonblick den fantastiska scenen utspelas strax framför mina ögon vet jag att matchen är förlorad...
Egentligen har jag anat det ända sen Kaka fick C. Zanetti att sätta sig i gräset med en av de värsta kroppsfinter jag någonsin sett. En inte alltför precis passning från Cafù (tror jag) hamnar nånstans i ingenmansland mellan de bägge. Kakas försprång är ett hårstrå. Han kan inte nå bollen utan att åka på en järnvägstackling.
Vad gör mänskan? Han skiter i bollen och gör nåt med kroppen som bara liknar en blandning av Matrix och en höftrullande, fjäderprydd dansös under festivalen i Rio. Zanetti blir våt och grön i rompan medan Kaka lugnt promenerar iväg med bollen limmad vid fötterna. Skillnaden mellan den enes elegans och den andres dumklumperi är av sådant slag att jag bara kan gömma ansiktet i händerna i pur förnedring.
Och nu vet jag dessutom att vi inte kan vinna den här matchen. Inte nog med det: Vi kommer att förlora. Igen.
Samme sanslöse Kaka har blivit fälld av en mycket långsammare och sämre man. Det är som det ska. Milanfrispark strax utanför straffområdet. En man vid bollen. Med ögon som brinner. Han har satt otagbara skott på självaste Buffon i just den här buren förut. Seedorf är så laddad att det ser ut som om han ska detonera. Men vad händer? Lagkamraterna river och sliter i honom medan han försöker lägga upp för sitt livs frispark.
Det ser nästan komiskt ut. Men det är ju inte komiskt alls. För det är här som spiken slås i kistan. Pirlo tar Seedorf kring axlarna och deras blickar möts. "Clarence, min vän: Lyssna på mig. Jag sätter den här. Jag vet att jag sätter den. Du måste lita på mig." Sekunderna känns som evigheter medan det slutligen går upp för mig att det är kört. Clarence nickar och viker ner sig inför Pirlos obönhörliga lugn. Inför värmen i vännens gest inför 76.000 människor.
Jag vet inte om jag vill titta. Jo, det vill jag. Ingen som är intresserad av fotboll vill missa vad Pirlo nu tar sig för. Han skjuter bollen rakt i hövvet på Inzaghi. Och Pippo är klinisk som en giljotin. Dagen efter kommer Ennio in på kontoret och börjar prata om tur. Stopp! Sorry. Detta har inget med tur att göra.
Jag säger inte heller att det var planerat. Men det var produkten av två, tre, fyra fotbollsgenier som spelar tillsammans i en klubb med en identitet som sitter djupare än i något annat just nu spelande lag. Genierna letade i sin gemensamma själ, hittade svaret och lät hela sitt kunnande explodera under bråkdelen av en sekund.
På San Siro i söndags fick vi se Inter möta världens bästa klubblag när dom är som bäst. När dom är näst intill oslagbara. Att vi förlorar en sådan match är inte mycket att orda om.
Mot Milan räcker det inte med att man ställer upp med en av världens bästa anfallare och en man från Sierra Leone. Jag upprepar: Sierra Leone. De möter ju en av världens två bästa försvarare: Nesta. Problemet slutar emellertid inte där. Eftersom den andre av världens två bäste försvarare heter Paolo Maldini...
Det hjälper heller inte om man värvar all världens kantspelare. Hjärtsjuka eller ej, och oavsett anledning: Finns de inte på plan när det smäller så kan det kvitta. Samtidigt, medan stridsdammet lägger sig klarnar bilden av en man som står kvar på planen och trixar och leker och dansar: Kaka. Milans supervärvning. Han var där. I sitt första derby.
Han kom med den nya årstiden. Årets första kalla höstvind blåste in luft av kristall över Milano under morgonen. Alperna var som ett vykort. Och för första gången såg jag kullarna på andra sidan Po från stan. Det kändes långt in i skelettet att den vinden skulle bära med sig något. Och nu har den gjort det den skulle. Den har lämnat oss med det den bar: Klarhet.
Det är nu nämligen klart att det är klasskillnad på alla plan mellan Inter och Milan. Två klubbar där den förste beter sig som Rocky för snart 30 år sedan, och fullkomligt uppriktigt ber om mer och mer stryk, fast varje knytnävsslag i ansiktet gör mer ont än det förra. Och där den andre måttar. Och slår.
Fotnot: Rocky vann visserligen inte sin match, men han stod i femton ronder och blev hjälte. I slutänden vet jag inte om liknelsen var nåt vidare...
