Inför Inter-Chelsea: Lika lag leka bäst?
På onsdag sparkar det igång. Inter har återigen kvalificerat sig för åttondelsfinal i Champions League. För ovanlighetens skull så känns motståndet inte bara extremt kompetent utan också rätt likt självaste Inter.
Sedan Calciopoliskandalen uppdagades 2006 har Inter dominerat stort i Italien. Man har gått från att vara en klubb som många hävdade inte kunde vinna till en klubb som de flesta – redan före säsongsstarterna – tippar som vinnare.
Samma sak var det för Chelsea innan Roman Abramovitj dundrade in i det engelska finrummet och rörde om ordentligt i grytan. För även om Chelsea inte plockat hem ligan lika ofta som Inter på senare år så var det just Chelsea som gav lägst odds som vinnare av PL, hos de flesta vadslagningsfirmorna i höstas.
På onsdag kommer vi att få se två lag som kort tid gått från hånade till hyllade. Och därmed även blivit mindre och mindre omtyckta av sina rivaler.
Avundsjukan – det är vi mot resten
För tio år sedan så var det som sagt inte många som var speciellt rädda för vare sig FC Internazionale eller Chelsea FC. I dag har maktbalansen i fotbollsvärlden svängt om ordentligt och detta har lett till att rivaliteten gentemot de båda klubbarna har växt.
Forna mästarlag som Juventus och Milan fruktar nu de blåsvarta ordentligt. Att det finns en bitterhet gentemot klubbens framgångar går inte att ta miste på och detta har skapat en ordentlig ”vi mot dem”-känsla. Nu är det nämligen Inter som är de som ständigt blir jagade.
2003 fick Chelsea plötsligt en ordentlig skattkista att gräva ur och med den kom framgång. Med framgången kom avundsjuka från andra engelska giganter. Ett nyrikt Chelsea med titlar smällde uppenbarligen inte lika högt som de ”anrika” klubbarna som hade sin historia att falla tillbaka på. Det skrevs spaltmeter om hur fotbollen förstördes och plötsligt hade även Chelsea satt de gamla mästarna i en sitts de inte riktigt kunde bemästra. Samma visa i England alltså. Chelsea var kanske inte alltid laget som var jagat, men det var definitivt laget som alla andra ville slå.
Tungt, tyngre, tyngst
Både Inter och Chelsea doftar tyngd och fysiskt spel lång väg. Ända från backlinje till anfall återfinns några av världens hårdaste spelare i de två lagen.
Chelseas mittbackslås består av Carvalho och John Terry. Inters dito heter Lucio och Walter Samuel. Om dessa namn inte väger tillräckligt tungt kan Ancelotti och Mourinho vädra duvungar som Bosingwa, Cordoba, Ivanovic och Materazzi. Vilka lag kan konkurrera med den fysiken? Rio och Vidic? Möjligen.
På mittfältet har Chelsea en frustande Essien som kan knäcka vilken mittfältare som helst. Inter å sin sida har kliniskt brytande Cambiasso – allt som oftast flankerad av ytterligare två närkampsvilliga spelare. Om dessa heter Javier Zanetti, Thiago Motta eller Dejan Stankovic spelar mindre roll. Möter man Inter så vet man att se sig en gång extra över axeln. Befinner man sig istället i Essiens yta på planen så befinner man sig troligen i världens sämsta yta – om man har någon som helst överlevnadsinstinkt.
Som om det inte vore nog med tunga namn i de bakre regionerna så frontas det blå Londonlaget med det fysiska praktexemplaret Didier Drogba och storväxte Nicolas Anelka. I fjol styrdes hela Inters anfallsspel av Zlatan Ibrahimovic. Det är troligen omöjligt att överträffa svenskens fysik (Drogba undantagen) och därför låter kanske inte Milito, Eto’o, Pandev lika ”farligt” men även dessa herrar vet hur man löper in rätt i en närkamp.
José Mourinho
Under 2000-talet har den specielle portugisen tagit hela fotbollsvärlden med storm. Eller ja, han har åtminstone berört en hel fotbollsvärld. Med sin extrema lojalitet gentemot de egna spelarna går Mourinho bärsärk mot allt och alla som kan komma att skada dem. Även detta spär på rivalernas känslor för klubbarna och även om Mou lämnat Chelsea för ett rätt bra tag sedan så finns det en handfull, eller kanske snarare en famnfull, med klassiska manövrar som han utförde i London – och som retade gallfeber på konkurrenterna . Allt för att se till att hans spelare kunde prestera max på planen.
I Italien har det blivit ramaskri på ramaskri efter ett par av Mourinhos uttalanden och gester. Säga vad man vill men visst vet han att flytta fokus till sin egen person. De korsade armarna från Sampdoriamatchen kan mycket väl komma att pryda framsidan på nästa bok med Mourinho-citat.
När hans två största klubbar nu drabbar samman så är det mer eller mindre den specielles två lag som möts. Mourinho är nämligen ingen tränare som kommer in och putsar till detaljerna. Han förändrar klubben – och dess relationer med sina rivaler – från grunden.
Det är långt ifrån säkert att vi får se så många överstegsfinter och skönspel på onsdag. Klart är dock att vi kommer få se två ruggigt taggade, fysiska och effektiva lag. Just as Mourinho likes it...
