Gästkrönika: En fantastisk kväll
Gustav Lundblad bjuder alla leende interisti på lite tankar från gårdagskvällen - som började illa men slutade fantastiskt.
Jag frågar mig själv: Har jag någon gång sett något liknande? Fart, rörelse, mod, offervilja. Allting hade FC Internazionale med sig ut på Stamford Bridge ikväll. Hjärtan utanpå tröjorna. En sällan skådad attityd. Chelsea-Inter är en match jag aldrig kommer att glömma. Men det började illa. Klockan 20.52: Power outage över Norra Lund.
Efter att ett mer än en timme långt strömavbrott, inlett sju minuter in i matchen, hotat ödelägga den matchkväll man sett fram emot sedan det jämna första mötet på Meazza, bänkade jag mig spänd och speedad framför Viasat Fotbolls reprisering av matchen vid 2345. Telefonen var sedan länge avstängd, och alla säkerhetsåtgärder hade vidtagits för att undvika information om resultatet i denna match. Men vilka förhoppningar hade man egentligen? Man hoppades någonstans på att Inter bara skulle hålla ut, hålla 0-0, eller kanske att Diego Milito skulle kontra in ett mål och fixa ett avancemang på det. Istället blev det en sagolik match.
För Inter gick ut och gjorde en insats man inte kunnat drömma om.
Där man mot Liverpool och Man United de två senaste åren uppträtt räddhågset och statiskt, mer fokuserat på att utnyttja motståndarnas misstag än inspirerat av tro på den egna förmågan, gjorde man helt tvärtom ikväll. Man åkte iväg till världens svåraste bortamatch för att vinna. Med världens tyngsta bagage. Med hela Italiens stolthet och med åratal av Champions League-tårar på sina axlar gick man ut på Stamford Bridge gräsmatta och gjorde en precis så exceptionell insats som det bara kan anstå en sådan stor och viktig kväll.
Bäst manifesterades kanske kvällens Inter i backlinjens samarbete och offervilja. Maicon, Walter Samuel, Lucio och Javier Zanetti: Ingen jävel över bron. Har försvarsspel någon gång varit så granithårt och samtidigt så vackert?
Framåt var Wesley Sneijder överallt, och hans passningar hittade ständigt vägen fram till Eto'o, Milito, Pandev och Maicon. Han var precis så bra som man drömt om att den där trequartistan som Inter saknat så länge skulle vara.
Och så Samuel Eto'o. Champions Leagues ständige dominant. Vi är många som tvivlat, som sett honom som en skugga av sig själv under sju svåra månader. Men allt det där kastade han bara överända ikväll. Allting var glömt när de stora matchernas man löpte och arbetade stenhårt i 79 minuter och till slut ryckte loss från Branko Ivanovic, och med kirurgisk precision placerade in sitt första mål för Nerazzurri sedan december.
Sen finns det en annan modig man som det egentligen räcker med att citera kort: "I will be the Special One, win or lose". När många väntade sig ett defensivt Inter som skulle duka under i Chelsea-press den här kvällen, valde José Mourinho en 4-2-1-3-uppställning. Goran Pandev istället för Dejan Stankovic. Och det var Carlottis grabbar som blev passiva, som aldrig riktigt kom in i matchen. Mou höll i taktpinnen från början, släppte den aldrig ifrån sig.
"Det är en lång, lång väg kvar", sa Samuel Eto'o efter matchen. Och det gör han så klart rätt i att påpeka - Inter ska inte vara nöjda med en kvartsfinalplats.
Men tillåt mig vara lite mindre långsiktig än matchvinnaren. Oavsett vad som händer framöver denna vår, oavsett om Javier Zanetti får lyfta Champions League-bucklan, eller om Inter förnedras av Bayern München om tre veckor - oavsett vilket: Jag kommer aldrig att glömma matchen på Stamford Bridge på kvällen den 16 mars 2010.
För det här var Kvällen då Inter tystade alla de som tvivlat: De som räknat ut lagets egna förmåga att slå de bästa, de som räknat ut hela Serie A och Italien. Ingen kan någonsin ta ifrån Samuel Eto'o och de andra tappra att de den här Kvällen fick miljoner att åter börja andas och känna hopp igen, att de den här kvällen utförde något bortom begreppet bragd och att de sprängde himlen över West London.
