Pelle Grinig? Jajamän!
"Även om Inter inte var helt värdelösa idag så känns den där fjärdeplatsen längre och längre bort. När Inter dessutom har Milan nästa helg och Roma borta om två veckor på programmet fylls jag av en enda känsla: resignation. Ty sådan är han, Pelle Grinig."
Efter cupmatchen i torsdags skrev Mikael Karlholm en småfyndig artikel om den typiske Intersupportern och hans/hennes smått destruktiva handlande. Pelle Grinig var det symboliska namnet. Idag är jag en riktig Pelle Grinig och ämnar fortsätta så. Jag har rätt att vara förbannad, jag har rätt att klaga och jag har rätt att idiotförklara det mesta för det finns inget att trösta sig med. Om det hjälper någon eller något i längden spelar ingen roll för idag hjälper det. Idag är Pelle Grinig på krigsstigen.
Baksidan med Pelle Grinig är att han upphör att existera om vi accepterar ett enda faktum: F.C. Internazionale är inget topplag! Inte i år. En storklubb, ja visst men inte ett topplag. Låt oss se resten av ligaspelet som en enda lång försäsong i väntan på nästa(låter det bekant?) så att Inter för en gångs skull skaffar sig ett grundspel, en kontinuitet. Kalla det vad ni vill, DET som fattats de senaste 15 åren. En bärgad kvalplats till CL blir som ett lyckat Beeptest. En svindlande tanke, jag har nog för mycket Pelle Grinig i mig för att acceptera den.
Det fanns visst en match att skriva om, en match som sammantagen med många andra ligger bakom det bittra resonemanget ovan. Zac formerade ett tämligen väntat lag efter torsdagens holmgång med Juventus. Vem som skulle starta av Adriano och Vieri var hugget som stucket men valet föll på brassen.
Som så många gånger förut blev det en jämn och tuff match mot Udinese där Inter än en gång fick se sig besegrade. Inter hade dock den första farliga chansen dryga kvarten spelad då Cruz först såg sitt skott räddas av De Sanctis varpå returen föll till Recoba. Il chinito avvaktade tre Udineseförsvarare innan han lät högern tala men återigen var De Sanctis med på noterna.
Udinese var långt ifrån ofarliga och hade via Jörgensen, ständigt denna Jörgensen, halvlekens bästa chans då han på halvvolley prickade Toldos vänstra stolpe i den 23:e minuten.
Sex minuter senare spelade Recoba fram Adriano som i fritt högerinnerläge misslyckades att träffa målramen. Udinese hann med en sista farlighet innan halvleken var all då Jankulovski från straffområdeslinjen sköt strax utanför.
0-0 efter en halvlek och lagom till den andra hade Recoba ersatts av Lamouchi för att få upp Stankovic högre i banan. Serben hade visserligen en chans direkt men det dröjde inte innan Udinese tog ledningen. I den åttonde minuten avlossade Pinzi ett lågt skott från distans som letade sig in via stolpen. Efter ett tiotal repriser kan jag fortfarande inte säga om Cordoba touchade bollen. Gjorde han det inte är saken klar: Toldo ska ta det där skottet.
Direkt efter målet byttes Bobo Vieri in istället för Adriano. Udinese fortsatte dock att hota med sina snabba attacker och efter ett flygande anfall i den 66:e minuten utökade man ledningen. Jörgensen hittade Jankulovski på högerkanten som spelade in efter marken till en framstormande Fava vid bortre stolpen som enkelt satte tvåan.
Karagounis byttes in istället för Farinos och tro det eller ej så var det greken som anförde Inters jakt resten av matchen. Reduceringen kom i den 71:a minten då Lamouchi med en lång boll hittade Vieri i straffområdet. En hårt pressad(knuffad) Bobo tog ner bollen med armen varpå Cruz kunde stänka in Inters enda mål för dagen. Ett mål som enligt regelboken inte borde godkänts.
Något mer mål blev det inte trots en del farligheter. Cruz hade en farlig frispark och Vieri nickade utanför i mycket bra läge efter inlägg från Pasquale.
Hylla den som hyllas bör, Udinese är ett mycket kompetent lag och vann som så många gånger förut tämligen välförtjänt. Friulianarna är i allra högsta grad med i kampen fjärdeplatsen.
Ännu en förlust inkasserad och åtta poäng på sju matcher är bara för dåligt. Varav fyra varit hemmamatcher mot inte allt för skräckinjagande motstånd. Även om Inter inte var helt värdelösa idag så känns den där fjärdeplatsen längre och längre bort. När Inter dessutom har Milan nästa helg och Roma borta om två veckor på programmet fylls jag av en enda känsla: resignation. Ty sådan är han, Pelle Grinig.
