L'occhio del Serpente: Hur stort som helst
Jonas Brink heter jag och tillbringar våren i Milano för att läsa italienska och följa Inter under slutspurten av säsongen. I denna blogg får ni följa mina tankar, upplevelser och iakttagelser kring Milano, fotbollen och framförallt Inter.
"Jag kan fortfarande inte riktigt tro det. Inter är i final i UEFA Champions League efter en fantastisk försvarsinsats mot FC Barcelona på den arena som dagens Gazzetta kallar för Camp Mou.
Nu sitter jag på min balkong i min Intertröja med min nyöppnade Birra Moretti och filosoferar. Gazzettan har jag haft gott om tid att titta i under dagen så den ligger kvar i väskan, än så länge.
Hur gick det till egentligen? Den där vansinniga vårkvällen i Barcelona.
Inte var det någon glamfotboll ifrån Inters sida iallafall. Men den som vill se sådant bör nog inte hålla på Inter. Istället så spelade Inter precis på det sättet som jag gillar, stenhårt och framförallt taktiskt. Över de här båda semifinalmötena så känns det som om att jag har fått återuppleva min förälskelse till detta lag. FC Internazionale Milano, världens brödraskap, laget som en gång i tiden gjorde Catenaccion berömd gick till final i den största klubblagsturneringen som finns genom att spela just taktiskt catenacciofotboll.
Jag och min rumskompis begav oss till en av barerna i närheten för att se matchen i gott sällskap av andra Interisti. Jag måste erkänna att jag inte vågade hoppas på speciellt mycket den här gången. Alla vet hur bra Barcelona är på sin hemmaplan, och det inte bara för att de spelar en fantastisk modern fotboll. Utan också därför att de har en fotbollsplan som är större än en standardplan och som dessutom är vattnad för att passa deras bolltrillande spel.
När Thiago Motta fick sitt röda kort i runt den 30:e minuten så blev jag både arg och av med hoppet. För Inter skulle väl aldrig kunna hålla detta med tio man?
Apropå utvisningen så tycker jag inte att Inter bör försöka överklaga den. Visst är den direkt skandalös, men Motta förtjänar tyvärr en avstängning bara genom sitt uppträdande direkt efter.
Sen är jag rätt säker på att det inte bara var jag som fick en hjärtattack när Bojan gjorde sit mål i slutminuterna, som tur var såg domaren handsen på Yaya Touré.
När domaren sedan blåste av matchen så släppte allt. Alla skrek av glädje och omfamnade varandra. När vi sedan kom ut på gatan så var det lika mycket skrik och high-fives där. Alla sprang ut på gatan och firade, musiken drog igång och folk viftade med sina halsdukar och skrek "Vamos a Madrid".
På vägen hem så träffade vi en rundare herre som hade suttit och lyssnat på matchen på radio i sin gamla lilla bil. Han undrade varför vi var så glada.
"Därför att vi är i final såklart!"
"Va? Men Barcas andra mål då? De gjorde väl två?"
"Nej! Det blev bortdömt för hands!"
"Oh Mamma Mia, non ci credo. Che meraviglia!"
Det sista kan ni översätta på google.
För övrigt så får man tacka Zlatan för att han lämnade och gav oss en säck med pengar att köpa 7 nya bra spelare för så att vi kunde nå finalen i "den där jävla champions". Zlatan som för övrigt var en av de sämsta på planen igår. Om han någonsin vill bli ihågkommen som en av de största spelarna genom tiderna så gäller det att han inte bara vänder näsan åt det som luktar bäst för stunden. De spelarna som aldrig blir bortglömda är de spelarna som visar lojalitet mot sina klubbar och spelar för laget och inte för sig själva.
Idag har jag haft på mig Intertröjan hela dagen. Det känns som om att folk ler åt en var man än går idag. Roligast var när en herre som körde en lastbil full med vatten på flaska vinkade åt mig vid övergångsstället vid piazzale Loreto och skrek "Forza Inter!".
Nej, nu är det dock dags att släcka ned och bege sig ut en sväng. Jag hade ju tänkt hitta mig en Interflagga att hänga ut på balkongen också.
Tills nästa gång: Arrivederci!"
