Gästkrönika: 84 minuters tittande på klockan
Mer klarade jag inte. När Pique vände ut och in och slog in 1-0 till Barcelona stängde jag av teven och gick och spelade en egen match med en skumgummiboll i köket. Jag klarade inte av att se slutet och drack fyra fem glas vatten för att lugna nerverna.
Redan när spelarna tågade in på planen fick jag en dålig känsla. Chivu istället för Pandev. Redan där försvann mycket av Inters kontringsspel och det faktum att Chivu inte gick ner på vänsterbacken och Zanetti tog plats på mitten visade att Mourinho hade bestämt sig för att verkligen försvara.
När Thiago Motta sen fick syna det röda kortet tänkte jag instinktivt att ”ska det bli en sån här kväll”. Utvisningen kom från ingenstans och efter det var det bara försvar, försvar och åter försvar som gällde.
Men det blev inte ”en sån kväll”. Det blev en kväll av glädje. När jag slog på teven efter femton nervösa minuters bollsparkande i köket och kunde konstatera att Inter var i final var det bara en enorm lättnad som sköljde över mig. Vi är i final. Att få se Zanetti, Cordoba, Samuel och Cambiasso jubla efter en semifinal i Champions League är något jag drömt om så länge jag har hållit på Inter. Jag började hålla på Inter på grund av alla sydamerikaner. Och nu är de i final.
Dock var jag var livrädd att Inter skulle få avsluta matchen med endast nio man eftersom den för maskning redan varnade Julio Ceasar fortsatte att testa domarens tålamod precis varenda gång han fick en inspark. Och det var många gånger.
Till min stora glädje fick min landsman Ivan Cordoba fick komma in. Inte långt därefter gör Barcelona mål. Ska matchen förloras när han är inne på planen? Ska Zanetti återigen lämna en semifinal gråtandes? Kan livet vara så elakt att man ska behöva förlora på det här sättet? Det var många tankar som snurrade när jag stod och sparkade den mjuka bollen mot skåpluckorna i köket.
* * * *
Nu känner jag en enorm lättnad och glädje. Nästan helt tom. Underbart att se reprisen efteråt och veta att det gick vägen. En lättnad utan dess like. De stora orden och känslouttrycken uteblev. Bönerna likaså.
Hade Inter domaren med sig? Inte direkt. Var ju ett himla liv om något offsidemål häromveckan. Och Pique var ju solkart onside vid sitt mål…
Jag tycker inte att Motta skulle ha åkt ut. Jag har spelat matcher i division fyra där spelare gjort värre saker utan att bli varnade. Domaren berövade Motta på finalen men hela Inter kunde han inte stoppa. Busquets får se finalen på teve. Om han får vara uppe så länge. Småpojkar som ramlar för en så liten beröring bör nog ligga i säng när Il Capitano vandrar ut med grabbarna för final mot Bayern München om några veckor.
* * * *
Svensken då? Jag har varit emot honom ända sedan han tjafsade med Materazzi, spottade mot Mihajlovic, armbågade Cordoba och hyschade Interfansen efter ett mål för Juventus. Jag kunde inte vänta tills han skulle försvinna från vår vackra klubb. Ni som inte tror mig kan fråga de som känner mig. Det är en dubbel glädje att det var Barcelona som rök och att den forne Juventusspelaren blev utbytt i båda mötena.
Vilken ironi.
Är Messi fortfarande världens överlägset genom tiderna bästa spelare? Bosse Pettersson sa att ”han är inte i den formen just nu”. Åh fan, så lät det inte för bara ett par veckor sedan. Ola Andersson kommenterade det inte alls. Eller så gjorde han det innan jag hann sätta på teven. Jag vet inte. Däremot tyckte han föga oväntat att ”målet” skulle ha godkänts. Hela världen ville se Barcelona i final. Frånsett Intersupportrarna och en liten skara som är trött på den överdrivna hypen kring laget.
* * * *
Det är en dröm som blivit sann att Inter nu äntligen har nått finalen och om några veckor ser vi Javier Zanetti leda laget ut på Santiago Bernabeu mot Bayern München.
Hur det kommer gå? Det är för tidigt för att börja analysera. Nu njuter vi. Fotbollsguden har visat sig rättvis. Är han det en match till kommer Inter stå som segrare och Javier Zanetti kommer att få lyfta Champions Leaguebucklan. Vi njuter och drömmer.
Pazza Inter Amala!
