Gästkrönika: En magisk afton på Camp Mou!
Hur börjar man att beskriva den orkan av känslor som rinner över en kring en händelse som man aldrig tidigare under hela ens liv fått vara med om? Man kan hoppa upp och ner som en galning samtidigt som man talar i tungor som den stackars lilla flickan i Exorcisten eller så kan man som undertecknad gjorde och falla ner på sina bara knän och stortjuta som lille-Skutt när han klämt stortån i Farmor Bamses dörr.
38 års ångest är borta, 38 år av svartvita hånfulla skratt och rödsvarta pekfingrar i ansiktet som alla förkunnat en sak: Ni är sämst när det gäller. Det där skrattet ekade ända fram tills dess att Franck De Bleeckere's vackra slutsignal ljöd över en chockad folkmassa i Katalonien igår kväll kl. 22.38, men som sedan blev abrupt avbrutet av ljudet av Cambiasso's glädjetårar när de landade ner på den redan söndervattnade gräsmattan samtidigt som det signalerade startskottet för mannen som skriver historia med en guldpenna vart han än går, José Mourinho, att springa ca 80m snabbare än självaste Usain Bolt med ett ansiktsuttryck som fullkomligt skrek: ”Vad sa ni nu då?”
Dessförinnan hade 11 stycken, i för kvällen vitklädda, krigare slitit på Camp Nou's enorma gröna ängar och svettats ut varenda droppe svett de hade i sina kroppar tills dess att de nästan hade börjat att svettas blod, allt för att förverkliga sina, Moratti's, Facchetti's samt våra drömmar om att få spela den finaste av matcher som överhuvudtaget går att spela inom den europeiska klubbfotbollen. Vänner, vi är i final!
Finalen ja, den ska spelas på den arena där Paolo Rossi & co bjudit upp till en vacker Tarantella en sommar för snart 28 år sedan när hela världen (som vanligt) tittat ner på Italien som något som fastnat mellan tårna på en herrelös hund från en gränd i Neapel men blivit motbevisade än en gång genom att byrackan må vara sjuk men än finns det sting i dess bett. Inter har denna säsong fått utstå mycket spott och spe från alla håll och kanter, alla minns vi anglofilernas expertutlåtanden inför matcherna mot Chelsea eller fotbollsturisternas okunniga och hånfulla leenden efter utskåpningen senast vi besökte Camp Nou.
Allt var som upplagt för att man än en gång som Interista skulle få löpa gatlopp i diverse forum på nätet, arbetsplatser samt pubar genom att få utstå fotbollsturisternas och fish and chips frossarnas gliringar om att ”den vackra fotbollen” har vunnit eller att ”Italiensk fotboll är död och begraven” men igår fick de än en gång uppleva att än finns det bett i hundjäveln. Det var kvällen då Zanetti fick Messi att se ut som om han var 36 medan han själv såg ut som en energisk 23 åring, det var kvällen då Sergi visade att även de vackra kan vara riktigt fula, det var kvällen då Camp Nou för evigt bytte namn till Camp Mou.
FORZA INTER!
