L'occhio del Serpente: Den sista aftonen på Giuseppe Meazza
Jonas Brink heter jag och tillbringar våren i Milano för att läsa italienska och följa Inter under slutspurten av säsongen. I denna blogg får ni följa mina tankar, upplevelser och iakttagelser kring Milano, fotbollen och framförallt Inter.
"I söndags spelade Inter sin sista hemmamatch för säsongen på stadio Giuseppe Meazza. Undertecknad var som vanligt där, i gott sällskap av en vän, för att stötta våra svartblåa hjältar för sista gången den här våren.
Vi tog som vanligt tunnelbanan från hållplatsen närmast mitt hem, Piola, för att sedan byta efter en hållplats och ta röd linje mot Piazzale Lotto. Nere i bastuvärmen träffade vi genast på en drös andra laddade Interisti på väg mot samma destination. Det var trångt inne i vagnarna och omöjligt att få en sittplats. Men att stå upp under 10-15 hållplatser spelar inte så stor roll, för det är destinationen som gör resan värd!
När vi kom fram till Lotto så sken solen på oss Interisti. Känslan var att detta skulle bli en dag att minnas. Under vandringen från metron till stadion så hann jag med att köpa på mig en ny flagga att hänga upp på balkongen, samt en ny halsduk.
Ju närmre Meazza vi kom, desto svårare var det att ta sig fram. Det var så oerhört mycket folk som ville se matchen så det var knappt att vi hann med vår obligatoriska birra och panino utanför.
Väl inne på "Fotbollens La Scala" så gick vi direkt och satte oss på våra platser. Jag hade köpt mina vanliga biljetter på secondo rosso. Det vill säga andra ring, på röd läktarsektion. Jag brukar föredra den på grund av att man då dels får sitta i mitten av planen och dessutom rakt ovanför spelargången så att man får en bra bild på spelarna när de ställer upp sig inför matchen. På läktarna fick jag även träffa mina vänner som har sina platser på samma läktarsektion. Stämningen var på topp och "C'è solo l'Inter" spelades på hög volym.
Spelarna kom som vanligt in på planen ca 5 minuter innan matchstart. Samtidigt som de gick och skakade hand med Chievos lag så vecklade Curva Nord ut ett mycket vackert förberett tifo med texten "1908". Mycket fint!
Matchen drog igång och inter började bra med ett par farliga anfall, bland annat ett skott i ribban av Stankovic och en frispark av Balotelli. Men det var Chievo som skulle göra 1-0. Eller rättare sagt Thiago Motta som lyckades styra in en frispark i egen burgavel. Chievospelaren Mantovani blev sedan väldigt sugen på att göra om numret när han såg det, och såg till att Inter kvitterade bara ett par minuter efter när Samuel Eto'o smällde in bollen längst med den förlängda mållinjen.
Efter kvitteringen så var det status quo i ca 20 minuter innan Cambiasso bröt ett anfall, spelade vidare bollen och tog löpningen. Sedan fick han tillslut avsluta anfallet själv genom ett vackert mål på volley från ett inlägg av Maicon.
Fyra minuter senare kom matchens höjdpunkt. Samuel Eto'o bröt fram emot Chievos straffområde och släppte bollen åt Diego Milito som tog en löpning inåt i banan.
Milito tar emot bollen
Milito tar en touch.
Milito chippar glaciäriskallt in bollen över Sorrentino som knappt förstår vad som händer. 3-1 Inter!
Halvleken tar slut och vädret börjar bli sämre. Solen går i moln och folk börjar dra på sig tröjor och jackor igen. Ett omen om den andra halvleken?
Chievo sparkar igång och efter bara 5 minuter av den andra halvleken så lägger världens bästa högerback Maicon en långpassning åt Mario Balotelli som löper sig loss och lyfter bollen över en utrusande Sorrentino. 4-1 Inter!
Våra svartblåa hjältar hamnar sedan i ett stiltje och tappar koncentrationen. Kanske berodde det på regnet som började falla? Hur som helst så fick Granoche styra in ett lamt skott utifrån när ingen attackerade skytten tillräckligt. Inter 4-2 Chievo. Sedan hände något märkligt.
Precis i samma sekund som Lazzari gör 0-1 i Rom så reser sig hela Meazza upp och börjar skrika "I Campioni Siamo Noi". Något som verkade psyka Javier Zanetti till den milda grad att han slår en felpassning hemåt som Pelissier snappar upp och placerar in 4-3-målet mitt framför näsan på en halvsovande Materazzi. Spänningen är nu olidlig.
Inter skärper till sig och spelar av matchen och vinner rättvist med 4 mål mot 3. Samtidigt som Francesco Totti på egen hand vänder matchen åt Roma och skjuter upp Inters guldfirande. Stadion tömdes på folk, och visst lyckades jag få syn på kanal 9's Martin Åslund traskandes ifrån pressläktaren också.
Vi valde att stanna kvar på stadion under ett par minuter för att försöka vänta ut regnet, samtidigt som vi tog oss tid att beundra arenan utan folktäckta läktare.
När vi traskade hemåt i regnet så frågade jag min kompis vad han tyckte om matchen. "Höjdpunkten på den här resan helt klart. Militos mål gav mig gåshud, så fruktansvärt snyggt var det" blev hans svar.
Jag kunde inte göra annat än att hålla med. Men efter att ha varit scudettovinnare i 10 minuter så var det svårt att inte känna sig lite snopen när man fick höra att Roma hade vänt och vunnit. Men man kan inte få allt.
Nu väntar vi till nästa söndag för att återigen stötta våra grabbar nere i toscana.
Forza Inter!"