Är Mourinho Massimo Morattis Herrera?
När President Moratti 2008 kontrakterade José Mourinho som Inters nya tränare efter Roberto Mancini, hävdade han själv i en intervju att "the special one" var hans egen Helenio Herrera. Herrera var som de flesta vet fantomcoachen som Massimos far Angelo värvade från Barcelona 1960. Hur detta gick vet vi redan: tre scudetti och två europacuper markerar den senaste storhetstiden för Inter nationellt och internationellt, frågan är om José Mourinho kan göra om denna bravad. Två titlar är redan bärgade, om några dagar vet vi om arvet från hans far äntligen slutar bli Massimo Morattis börda.
Helenio Herrera
Herrera föddes i Argentina men emigrerade vid fyra års ålder till Frankrike där han blev fransk medborgare. 1960 värvades han alltså av Angelo Moratti från Barcelona som han lämnade efter en dispyt med lagets stjärna Ladislao Kubala. Detta trots att han ledde laget till två raka ligatitlar inklusive en dubbel 1959 i och med segern i spanska cupen. Angelo som grundlade sin (och sonen Massimos) oljeförmögenhet 1932, tog 1955 över Inter till ett dåvarande pris av 100 000 000 lire från sin föregångare Carlo Masseroni. Det var dock inte förrän Herreras ankomst som ”La Grande Inter” skapades. Herrera anses vara en av dem som grundade den numera så välkända catenaccion, italiensk fotbolls signum (och förbannelse). Det fransk-argentinaren gjorde var att modifiera 5-3-2-taktiken, mer känd som ”dörr-regeln” genom att skapa större flexibilitet för kontringar och vips så var catenaccion född. Till skillnad från hur övriga tränare använde sig av konceptet gjorde Herrera om ytterbacksrollen till att betona det anfallsmässiga i betydligt högre utsträckning (speciellt Giacinto Facchetti) med en libero som fick stå för det defensiva understödet.
Liksom Mourinho hade Herrera talangen att veta hur man motiverar sina spelare, vissa hävdar att han t.o.m. var en pionjär på området. En del av hans inspirationsfraser används än idag såsom: ”Den som inte ger allt, ger ingenting”, ”Med 10 spelare är vårt lag bättre än med 11 spelare” (efter ha spelat hela den andra halvleken i en match med endast 10 man på plan) och slutligen ”Klass + Förberedelse + Intelligens + Styrka = Mästerskap”. Utöver sin kunskap om hur man ingjuter mod i sitt manskap lät han dem även underkasta sig en strikt disciplinär kod. Denna innefattade bland annat ett totalförbud mot att röka och dricka samt att de skulle följa en strikt diet. En gång stängde han av en spelare som i en intervju sagt ” vi kom för att spela i Rom" istället för ”vi kom för att vinna i Rom”. Det var även Herrera som introducerade ”il ritiro”, att spelarna några dagar innan match tar in på hotell för att tillsammans ladda inför matchen på söndag och det var han som var en av de första tränarna som refererade till publiken som ”den 12:e spelaren”, något som indirekt låg till grund för bildandet av Ultras-rörelsen i slutet på 60-talet.
José Mourinho
När portugisen kom till Inter inför säsongen 2008, hade ryktet redan cirkulerat att han för ett bra tag sedan införskaffat en flådig villa i Como där han satt och hårdpluggade italienska. Ryktet hade sedan spätts på i och med Roberto Mancinis psykbryt efter förlusten mot Liverpool i CL där han några minuter efter slutsignalen offentligt gått ut och sagt att han skulle lämna Inter efter säsongen. Några dagar (och valium?) senare kom dementin, men skadan var redan skedd. Frågan är om Moratti redan innan denna härdsmälta hade planerat för Mourinhos intåg.
Mancini hade under sina tre år som tränare satt sin egna prägel på laget. I samband med Calciopoli snodde Inter en viss Ibrahimovic framför ögonen på en Juventus-ledning i spillror och svenskens roll i Inter gick inte att ta miste på. Hela Inters spel kretsade kring Zlatan och laget stod och föll i princip på om zuper-zvensken var hel och lyckades leverera. Eller vad sägs om följande statistik från säsongen 2008/2009: Zlatan gjorde 25 mål, närmast efter var Balotelli med 8. Svensken spelade 35 av 38 matcher, startade 1 på bänken och blev aldrig utbytt. Inter spelade under Mancinis sista år en ganska tråkig och försvarsinriktad fotboll med långa uppspel på Zlatan som antingen väntade in sina medspelare för att fördela bollen vidare, alternativt gjorde ett av sina mirakel. Spelet kring mittfältet präglades sällan av kreativitet utan snarare av en Stankovic som i sin tre-quartista-roll tillförde väldigt lite offensivt. Å andra sidan var försvarsspelet överlägset, Mancinis sista säsong 2007/2008 gjorde Inter 69 mål medan endast 26 släpptes in.
I ligan gick således allt bra, men det är allmänt känt att det Moratti suktade efter var en titel i CL. När José Mourinho i ett gemensamt beslut med Chelsea kom fram till att de båda skulle gå skilda vägar i början av säsongen 2007/2008, då Chelsea precis misslyckats hemma mot Rosenborg i CL, fick Moratti sin chans. Mancini hade under de två senaste säsongerna haft det tungt i CL med utträde i kvartsfinal mot Villareal och åttondelsfinal mot Valencia. Således togs en kontakt med Mourinho. Redan första säsongen försökte portugisen få en egen prägel på laget, men floppvärvningar såsom Ricardo Quaresma och Amantino Mancini gjorde att laget på det stora hela såg ut som då Roberto Mancini regerade. Sedan kom vändningen. Redan under slutet av säsongen 2008/2009 värvades Diego Milito och Thiago Motta från Genoa. Efter det fick man backbjässen Lucio till ett vrakpris och slutligen kom Samuel Eto'o och Wesley Sneijder från Barcelona respektive Real Madrid. Med facit i hand gjorde ett Inter en fullkomligt fenomenal mercato där den ständiga lycksökaren Zlatan Ibrahimovic gick från Inter till Barcelona och skickade Samuel Eto'o och en fruktansvärt stor säck med pengar andra vägen. Utan denna monstervärvning vetef-n om Inter hade kommit så här långt. Köpet av Sneijder under de sista skälvande timmarna av mercaton fullkomliggjorde Inters trupp. Äntligen en tre-quartista som kan hålla i bollen, slå avgörande passningar och stå för kreativitet samtidigt som han är med i sista 3:e-delen och gör mål. Holländarens avtryck på laget lät inte vänta på sig, redan i sin första match mot Milan visade den lilla 10:an vad han var kapabel till och matchen vanns med förkrossande 4-0.
Mourinhos tid i Italien har naturligtvis varit allt annat än lugn, men hans signum från de olika klubbarna har alltid bestått. Han vet precis hur man flyttar fokus från laget och spelarna till sin egen person. Detta sker med kontroversiella uttalanden, provokationer och ibland rena förolämpningar. Liksom Herrera är portugisen en citatmaskin som media älskar att hata. De främsta egenskaperna han har faller dock i skymundan på grund av turbulensen som uppstår kring hans person, nämligen den att han är expert på att motivera och inspirera sina spelare. Han lyckas få dem att göra allt för laget och om man jämför sammanhållningen i laget med den tiden då Zlatan regerade är skillnaden näst intill brutal. Numera finns det ingen som är större än laget och det är enbart José Mourinhos förtjänst. Lägg därtill hans unika kvaliteter som matchcoach och taktiker så är det bara att gratulera det lag som nästa säsong kan använda sig av honom som tränare oavsett om det är Inter, Real Madrid eller något annat lag.
Huruvida Mourinho är Massimo Morattis Herrera vet vi på lördag kväll. Klart är dock att det finns klara likheter mellan de bägge demoncoacherna. Bägge har hela tiden gått sin egen väg kantad av kontroverser. Den förenande faktorn är att de med hjälp av sin starka person har lyckats få spelarna att följa dem i vått och torrt med inställningen att ingenting är större än laget och dess mål. Oavsett utgången i finalen mot Bayern München har Mourinho och Inter stått för den bästa säsongen på decennier, vid en eventuell vinst den bästa säsongen i klubbens historia.
