Sommarhalsduk, Cuba Libre och gråa kalsonger (del 2)
Två och en halv timme innan match tog vi tunnelbanan till Piazzale Lotto för att gå den där underbara promenaden utmed galoppbanan och slutligen sikta det stora målet för vår resa. Stadio Guiseppe Meazza är fortfarande vid det åttonde besöket en så stor upplevelse i sig att jag får rysningar.
Vi hade stämt träff med Henrik Grehn och Cristian Suazo vid Bar del Trotto utanför södra delen av stadion. Den traditionella ölen byttes denna gång ut mot en Cuba Libre. Redan här kände jag att det var något nytt på gång. Smaken av framgång var tydlig.
Vi gick in sent på arenan. Även detta var kanske ett recept för framgång...? Matchen började nästan direkt och när Martins gav Inter ledningen fick jag nästan nypa mig i armen för att fatta att det var sant.
Matrix var tillbaka på planen. Det syntes omedelbart en rejäl skillnad i försvarsspelet. Denne galning till härförare har saknats mer än vad vi trott. Plötsligt var det nu någon som styrde försvaret. Det var aldrig någon tvekan om vem som bestämde. Materazzi viftade och skrek på sina medspelare så att försvarsuppgifterna var solklara. Dessutom slog han sina patenterade millimeterpassar rakt upp till anfallarna vid ett flertal gånger.
Materazzi uttalade sig i tidningarna innan matchen: "Nu är det slut med Mr Hyde, från och med nu skall jag bara vara Dr Jekyll". Vi får hoppas att han håller sitt ord. För med vår nummer 23 i mitten där bak skymtar jag chans både till UEFA-cupfinal och spel om fjärdeplatsen i ligan.
Inter dominerar fullständigt spelet i 25 minuter och nu tror jag definitivt att jag drömmer. Men sedan vaknar Juventus plötsligt till liv och så kommer Kilys första mål i Intertröjan - självmålet. Nu vaknade pessimisten i mig och det kändes definitivt som att de vitsvarta var på väg att ta över matchen.
Men så fälldes Stankovic. Därifrån vi satt såg det ut som en klar filmning och det var inte förrän jag såg TV-bilderna senare på kvällen som jag kunde andas ut. Vi var 150 meter från situationen i sämsta tänkbara vinkel.
Betydligt bättre såg vi då Stankovic volley som betydde 3-1. Nu var extasen total. Det enda som grumlade glädjen var att Stefan satt och deppade bredvid mig.
Efter 3-1 målet spelar Inter oerhört smart. Och på läktarna är det extas. Jag har sett Nerazzurri mot Juve, Milan och Roma tidigare, men det här var första gången det blev en seger. Kanske 12-14.000 av åskådarna höll på bortalaget. Men övriga skuttade av glädje. Små barn och gubbar på 70 år hoppade och skrek "Chi non salta è bianconero" - den som inte hoppar är vitsvart... brorsan satt helt stilla bredvid mig med sin svartvita halduk
På vägen hem hamnar vi i samma T-vagn som ett större gäng grabbar i 14-15 årsåldern från Curvan. De får syn på brorsans halsduk och sjunger några väl valda visor för honom. Och jag sjöng med, men bara lite grann...för familjefridens skull.
Väl hemma på hotellet tittade vi givetvis på Controcampo och Domenica Sportiva för att se alla matchsituation i slowmotion gång efter gång efter gång eft..... Dessutom fick vi (två gånger om) se Christian Vieri på bästa humör, skämta med pressen. Bobo gjorde en bra match och fick äntligen vinna mot Juventus. Vem vill lämna ett lag som spelar så här bra, sa Vieri och log igen.
Skrockfull som jag är noterade jag noggrant i minnnet vilka kläder jag bar denna dag. Från den nyinköpta "I love Inter" halsduken till färgen på kalsongerna. Givetvis kommer samma uppsättning kläder att användas vid nästa möte med Juve. Förhoppningsvis finns jag på läktaren då också.
