Gästkrönika: Nyp mig i armen, är det en dröm?
Den som väntar på något gott väntar inte för länge sägs det, men just vi interfans världen över har väntat allt för länge för att titulera oss Europa mästarna. Många av oss är unga och har inte upplevt segerruset efter en Europatitel, men i år fick vi uppleva hur de är att sjunga Siamo noi Siamo noi e campione d’Europa Siamo Noi.
Jag tänkte dela med mig av den fantastiska äran att befinna mig mitt i intersmeten på Piazza Duomo en vacker lördag kväll för att heja fram och fira våra legosoldater som gjort det ”omöjliga” möjligt
Efter slutsignalen i kämparmatchen mot Barca borta, var det bara en sak att göra. Boka flyg fort som f-n och vips, på ett par minuter, var flyg o hotell bokat till mig och mina syskon och vännerna som följde med ner. Väl nere i Milano behövde man inte undra vad som sker just denna lördag 22 maj, Redan på förmiddagen var Piazza Duomo halvfullt med interisti som trotsade värmen och sjöng sig hesa och det syntes på folket att detta tillfälle har de väntat på så länge. Sakta men säker fylldes Duomos gator med förhoppningsfulla Interfans som kom från världen över för att uppleva en kväll de sent skall glömma. Intresset var enormt inför finalen, 2 stora tv-skärmar visade matchen på Piazza Duomo, den anrika gamla fotbollsarena vid namn Arena Civica där vi en gång för länge sedan spelade våra hemma matcher, var även en samlingsplats för de som vill följa matchen live. Och även vid centralstationen monterade man upp Stor tv-skärm för att visa matchen.
Trängseln var enorm överallt i stan och ingen ville gå miste om att se matchen. 31 års väntan är över och äntligen började matchen. Förväntningarna var enorma och tron på att vi grejar det var enorm, men nervositet gjort sitt på oss också. Inledningen var darrig och de var en del sånger som hördes från folkmassan, men när väl Il Principe frälste oss med 1-0 målet förvandlades Milano till en vulkan som har legat och vilat i 45 år. Folk skrek o sjöng som om de vore deras sista andetag i livet, man visste inte vad man skulle ta sig till.
Leder vi en Champions League-final? Vad sker? Nyp mig i armen, är den en dröm? Det omöjliga är på väg att bli en sann och underbar kväll för FC Internazionale och alla dess trogna fans. Vem kunde tro att vi var på väg mot en vinst i den finaste klubblagsturnering man kan vinna. I alla år jag har hejat på Inter har jag alltid haft stora förväntningar på laget inför varje slutspel vi deltagit i. Men i år var jag och många andra extremt skeptiska. Fem nya spelare rakt in startelvan och förlusten av Ibra fick mig att tona ner förväntningar på vårt lag. Men så skönt det är att ha fel ibland, efter bragd matchen på Stamford Bridge visste jag att detta Inter lag anno 2010 skulle mycket väl kunna gå hela vägen.
Matchen velade fram o tillbaka och rädslan för att släppa in Bayern i matchen fick oss alla att hålla andan ända fram tills vår frälsare, skickade oss alla mot himmelen. Jublet visste inga gränser och bengalerna som väntat i 45 år skapade en underbar atmosfär i stan, segersångerna och hyllningar till spelare, ledare och presidenten hördes från alla hörn på stan. När väl domaren blåste av matchen urartade det totalt i Milano. Folk man inte kände ville plötsligt kramas och glädje tårarna syntes på många av oss där nere. I rädsla för alla fyrverkerier och bengaler och ljudbomber som slängde utan totalt kontroll mitt i folkmassa fick oss att bege oss ut från smeten och bege oss till den stora fontänen utanför Piazza Castello ett stenkast från Piazza Duomo. Folk grät och sjöng och hoppade på bilar viftade med flaggor, ringde sina anhöriga, badade i fontäner och gjorde allt för att alla milanisti i sina hem skall höra vem som är mästarna i Europa.
Jag hade oturen att befinna mig i Milano när milan vann Champions League 2007 mot Liverpool, och utan att överdriva så var folkmassan då, inget att jämföra med nu när vi firade vår seger. Vart man än gick så var gator, torg, pubar och restauranger fulla med interfans som ville ut o fira. När Milan då vann så anlände spelarbussen dagen efter till Piazza Duomo och en dag senare anordnade Berlusconi en stor fest på Giuseppe Meazza.
Tron att Inter skall göra det samma fick mig att glömma bort att fråga runt om hur/när o var laget skall tas emot. Efter många timmar ute på stan så tog batterierna slut och vi beslutade oss för att bege oss hem till hotellet som ligger 30 minuters gångavstånd från Giuseppe Meazza, vi ville vila upp oss för den stora festen dagen efter att spelarbussen anlänt till Piazza Duomo.
Väl framme på hotellet tog de inte långt tid att somna gott efter allt festade på kvällen.
Choken som fick mig/oss att gråta till frukost var när man slog på Sky sport och insåg att Laget anlände till Milano kl 5 på morgonen och begav sig ut direkt för att hyllas av 60 000 glada Interfans. Vi fattade ingenting, hur man kan besluta att komma tillbaka direkt och åka ut till arenan så tidigt när folk är trött o sover. Vi gav oss in till stan i hopp om att se Interbussen anlände till Piazza Duomo. Nästa chock var att festen som vi väntat på i 45 år var just den som vi missade på morgonen medens vi sov.
45 års väntan Mr Moratti och detta var allt du hade att bjuda på, vad händer med dem som inte hade chansen att ta sig ut till Giuseppe Meazza, Var är festen som skulle vara i flera dagar, var är festen som skulle få varenda Milanista att fly staden? Besvikelsen var enorm på hur Inter skötte firande, Ingen information på Inters hemsida om att laget skulle anlände till Giuseppe Meazza 06.00. Det kändes i hjärtat och det som gjorde mest ont, var att vår kära klubb lednings tafatta agerande och beslut att inte fira ordentligt. Min dröm har alltid varit att se Zanetti komma hem men bucklan och drömma det får jag göra ett tag till. Detta var ett svartminne i mitt interliv, för vi var mitt i smeten bodde nära Giuseppe Meazza och likt förbannat missade vi när laget åkte tillbaka till Milano.
AC Milan är det lag jag tycker sämst om i världen men en sak skall de ha bragd för, de vet hur man gör livet surt för oss när de väl vinner. De hade fest i 3 dagar när de vann en titel de hade vunnit 4 år tidigare. Medan vi som väntat i 45 år fick nöja oss med en dag grazie Moratti.
Glädjen var sig inte lik och vi ville bara hem, för just då kände vi oss bedragna på festen vi alla ville uppleva och förtjäna att se live. En vecka efter finalen har besvikelsen gått över till enorm glädje, det viktigaste var att vi tystade hela världen, och att se Moratti o Zanetti fira den titel den längtat efter. Att få revansch på Ibra som såg ner på oss och trodde att han skulle vinna F…..g champions genom att kyssa Barca-märket.
Tack FC Internazionale för det ni gjort för oss i år, med er i ryggen och titlarna i handen ser vi fram emot nya stora äventyr.
Forza Inter!
