Gästkrönika: Una primavera meravigliosa
Mitt namn är Jonas Brink, och ni har kunnat följa mina mer eller mindre intressanta rapporter nerifrån Milano under den magiska guldvåren 2010 genom Interbloggen här på SvenskaFans.com. Nu är jag hemma i Sverige igen och blickar tillbaka på tiden i drömmarnas stad, Milano.
Innan februari i år så hade jag aldrig varit på en Intermatch tidigare. Jag hade aldrig ens varit i Milano, med undantag för en snabb genomkörning under en bilsemester i norra Italien med familjen för 7 år sedan. Men med få planer i livet och ett brinnande intresse för språk och för Inter så bestämde jag mig för att flytta ner till Milano och lära mig italienska och följa laget i mitt hjärta på plats.
Jag hade tidigare arbetat och sparat pengar i nästan två år, så tillslut tog jag beslutet och mitt pick och pack och flög ner till Milano.
Jag landade på Malpensa den sista januari. Precis en vecka efter att Inter slagit Milan i säsongens andra derby. Det var mörkt och småkyligt när jag gick ut mot bussarna som skulle ta mig in mot Milanos centrum. När jag kom fram till min lägenhet på Via G.B. Brocchi så möttes jag av hyresvärdarna Giuliano och Gisella i dörren. "Sorry, no english" sa de med ett leende.
Vi gjorde oss ändå förstådda, trots min fattiga italienska. Som tur var så hade vi gemensamma intressen. Något som förstod sig när vi hjälptes åt att installera det något långsamma bredbandet i lägenheten.
"Hemlig fråga? Hmm, skriv: squadra nel cuore, och som svar: Inter".
Giuliano hade som ung varit en flitig besökare på lo Stadio vid San Siro och stått i Curva Nord. Nuförtiden följde han dock mest matcherna på TV.
Min första match på Giuseppe Meazza blev hemmamatchen mot Cagliari. Vi gick tillsammans fyra stycken ifrån italienskaskolan en lördagseftermiddag. Jag minns hur speciell vandringen ifrån tunnelbanan till stadion är, extra speciellt första gången. Det ligger något i luften, något som skapar en underbar atmosfär. Det var ett härligt väder, solen sken in på arenan genom taket och Curva Nord sjöng och viftade med flaggor.
Jag minns att jag fick en ny favoritspelare i den matchen. Nyförvärvet Goran Pandev gjorde en makalös match och bjöd oss i publiken på härlig grinta och anfallsvilja, det var så att man trodde att det var Messi som värvats till Appiano Gentile! 3-0 slutade det, och vistelsen i Italien kunde inte ha börjat bättre.
Men även om solen sken nästan hela tiden under våren, så kom det även regn och åska. Jag minns hur jag en morgon nästan satte Cappuccinon i halsen när jag fick läsa i Gazzettan att Luciano Moggi tänkte hävda sin oskuld och istället försöka anklaga Inter för att ha gjort orätt i skandalen för fyra år sedan. Jag minns hur jag gick och våndades och bara ville att allt skulle försvinna, att Inter skulle visa hela världen att vi var bäst och inte hade gjort något.
Efter regn kommer lyckligtvis sol, och efter en knackig vår med ett par dåliga matcher så ryckte Inter upp sig och stormen kring rättegången i Neapel lade sig.
Den stora vändningen av europaspelsmentaliteten minns jag så väl. Jag satt på Bar Hemingway runt hörnet där jag bodde tillsammans med andra Interisti som inte hade hunnit få tag i biljetter till matchen mot Chelsea i Champions League. När Diego Milito drog en kroppsfint åt sidan och fick John Terry att springa upp på läktaren och köpa panini, då vände det för Inter. Det kändes så. Glädjen gick inte att beskriva med ord, även om det fortfarande var fruktansvärt nervöst. Att det skulle bära hela vägen för Inter, var det nog ändå ingen som vågade hoppas på då.
Jag spenderade mina dagar dels på skolan och dels genom att bara ta det lugnt. Meningen med livet var att sitta på balkongen i stekande sol och svepa en iskall Moretti, läsandes om Inters senaste seger i Gazzettan. Stadion var mitt andra hem, och jag har nog aldrig känt mig mer hemma än vad jag gjorde där.
Den match som jag minns mest, utav de jag inte såg på stadion, var helt klart semifinalen mot Barcelona. Jag minns hur det såg ut när jag gick till skolan vid halv nio-tiden på morgonen den måndagen då Inter släppte biljetterna till matchen. I Milano säljs matchbiljetterna på banken, och utanför varenda bank i staden så ringlade kön ut ur dörren och lång väg runt hörnet. Det var stört omöjligt att få tag i plåtar. Jag gick själv till banken vid halv ett-tiden på eftermiddagen samma dag och det satt redan en lapp på dörren, "slutsålt".
Trots det så blev det en fantastisk kväll tillsammans med andra Interisti. Spännigen var olidlig, det var till och med så att två unga fans nästan började slåss när de var oense om vem som skulle starta semifinalen.
När Maxwell sedan spelade fram Pedro till 0-1 på ett nästan löjligt sätt så kändes allt hopp borta. Barcelona var för bra.
Men La Grande Inter ger sig aldrig! Sneijder kvitterade och sedan öste Maicon och Milito på till 2 och 3-1 och alla var i extas! Segern innebar till slut den första finalen på 38 år i Champions League för Inter, och var man än gick på gatorna så mötte man glada fans som kramade om varandra och firade.
Förutom allt vid sidan av fotbollen (givetvis var det inte det enda jag gjorde) så minns jag främst säsongsavslutningarna på Piazza del Duomo. Först det stora firandet efter klubbens 18:de ligaguld. Folk vallfärdade in mot stadens centrum. Överallt körde bilar med Interflaggor hängandes ut genom fönstren. Festerna pågick ända in till tidig morgon. Allra senast blev det den kväll då vi vann den finaste turnering man kan vinna inom klubblagsfotboll.
Det var en varm kväll i maj när jag och mina kompisar kom fram till Duomo. Hela torget var smockfullt flera timmar innan match. Vi fick tränga oss för att få en hyfsad plats framför storbildsskärmen. Ett mindre behagligt minne är att de som stod bredvid mig envisades med att elda med rökbomber mitt under matchen och framförallt när Milito gjorde sina fantastiska mål.
Den sista matchen på säsongen blev tillslut den mest fantastiska i många Interistis liv. Inte minst i mitt eget.
I slutändan har jag under den här våren gått på fotboll inte mindre än nio gånger på fyra månader. Jag har sett matcher mot Cagliari, Sampdoria, Genoa, Livorno, CSKA Moskva, Bologna, Atalanta, Juventus och Chievo live. Grazie Inter!
Grazie till mina hyresvärdar Giuliano och Gisella som fick mig att trivas till fulländning i Italien. Och grazie till alla nya vänner och alla andra som har gett mig ett andra hem i världen: Milano.
Jag har haft den absolut bästa tiden i mitt liv, och den 22 Maj 2010 är förmodligen den bästa dagen i mitt liv så här långt.
Grazie per tutto!
