Världsmästerskapets baksida - vemod
Tio spelare från Inter blev utvalda. De fick äran att åka till Sydafrika. Och visst är det härligt att få se sina svartblå hjältar kriga - även under sommaruppehållet - men samtidigt som jag gläds åt att se dem spela infinner sig också en känsla av vemod. Jag saknar "mina" spelare och vill att de ska komma hem.
55 minuter in i matchen mellan Brasilien och Nordkorea exploderar jag för första gången under detta världsmästerskap i ett enormt glädjerus hemma i tv-soffan. Elano slår en boll ner mot kortlinjen. Maicon sätter full fart, hinner ikapp bollen med en halvmeter kvar till linjen, och drar på en yttersida. Bollen smiter mellan Nordkoreas målvakt och första stolpen - för att sedan borra sig in i bortre gaveln. Vilket drömmål!
Världens bäste högerback faller ner på knä vid hörnflaggan och ögonen fylls av glädjetårar. Han omfamnas av sina lagkamrater som gratulerar till målet. Men någonstans här sätter jag liksom glädjevrålet i halsen. Jag får plötsligt en olustig känsla av att något saknas. Och det som saknas är den svartblå tröjan...
När Milito 25 dagar tidigare såg till att Inter plockade hem Champions League och den tredje titeln för säsongen grät jag av lycka. Men bara dagar senare kändes det nästan skönt att säsongen var över och att man äntligen kunde slappna av. Under våren spelade vi i stort sett två matcher varje vecka och man stängde in sig i något som liknade en svartblå bubbla. Så är det ju förvisso varje säsong men nu var vi med hela vägen - i alla turneringar - och det betydde x antal extra timmar med tvära kast mellan hopp och förtvivlan. Att plötsligt få kliva ut ur bubblan, med tre feta pokaler i prisskåpet, och bara andas kändes skönt. Hur skulle man kunna toppa detta liksom? Hur skulle man kunna ladda om och vara redo för ännu en säsong?
För mig var Maicons mål mot Nordkorea något av ett uppvaknande. Fotboll är inte lika roligt om Inter inte är inblandade. Så är det bara. Visst älskar man spelarna - även när de representerar sina landslag - men för mig är det först när de är hemma i Milano och representerar de regerande europeiska mästarna som allt är som det ska. Det är då jag mår bra.
Nu känns det som att de är på en långresa, alldeles för långt hemifrån. Det känns lite som att se flickvännen på en dataskärm via Skype. Det är liksom kul att se henne men helst av allt vill man bara att hon ska komma hem. Nu är det 24 dagar kvar av VM. Det är 24 dagar kvar av mina hjältars långresa. Och strax efter det kommer de äntligen hem.
Och samtidigt som Maicon och Lucio firade vid den där hörnflaggan i Johannesburg insåg jag att det inte kommer att bli några problem att ladda om inför nästa säsong. Problemet är snarare att fördriva tiden fram till seriestarten.
C'è solo l'Inter!
