Framgång till varje pris?
Mycket har sagts angående klubbkänsla på vårt forum i dagarna. Efter att ha sett en dokumentär i afton i Sveriges Television fick jag lust att delge några av mina personliga reflektioner. Ni är välkomna att diskutera dem i vårt forum.
Rykten om en eventuell förlytt för holländaren, ex-dopade och ex-Juventinon Edgar Davids till vår vackra klubb har florerat i dagarna och sanningshalten späddes på yyterligare då klubbens ägare Massimo Moratti bekräftade att Davids kunde vara den spelare vi ligger nära, han eller Chelseas argentinare Juan Verón. Fifty-Fifty.
Ni som såg programmet i SVT ikväll, angående pengar inom fotbollen vet att det talades mycket om balansen mellan affärer och sporten.
Fotboll är i stort sett två saker, passion och känslor.
När man hör spelare uttrycka sig om att "vi måste underhålla mer" och då det pratas om att satsa på en stängd europeisk superliga för underhållningsvärdets skull, då har man tappat poängen för länge sedan. Att se vad som skedde med Wimbeldon är ett skräckexempel på hur det kan gå när personer, utan förståelse för lidelsen och engagemanget som finns från alla eldsjälar, får gå in och styra.
Om Inter skulle köpas upp av en Oljeshejk från Kuwait med alla ekonmiska tillgångar det skulle innebära, dock med förutsättningen att San Siro flyttades till New York, skulle någon här då längre bry sig om Inter längre? Eller ens klara av att höra ordet fotboll nämnas utan att rusa in i närmsta toalettbås och hulka upp frukosten i toalettstolen?
Jag jämför inte ett köp av Davids med en försäljning av Inter till en Oljeshejk och därmed noll klubbkänsla kvar. Men bidrar man till sådant agerande i liten skala, om och om igen är man snett ute. Se på Real Madrid, finns det någon som kan tänka sig att deras elsjälar överstiger antalet popsupportrar som tar det hela för underhållning?
Samma sak och samma principer gäller för mig givetvis även Kallon, så ingen tror att jag hoppas på att se honom göra mål för Inter igen...
När man hör inslag likt flera av de som visades ikväll, då är det inte utan att jag njuter av vad supportrarna i Rom gjorde för att visa vilken makt de har i det hela. De som följer Allsvenskan på nära håll vet att det även bland svenska supportrar pågår gemensamma protester och upprop mot den repression som mer och mer inskränker på supportrarnas viljor. Viljor från de som varit med och gjort fotbollen till vad den idag är. Supportrarna skapade festen, de kan avsluta den när de vill... glöm inte det.
Tack.
