En kejsares uppgång och fall
Mitt i euforin efter förra säsongens trippel tar vi ett steg tillbaka och minns hur fel det kan gå. Det här är historien om en kejsares uppgång och fall.
Bella Italia
Inför säsongen 01/02 var Inter i behov av anfallare, och Moratti & Co vände ögonen mot Sydamerikas största land i jakten på guld. I Flamengo fann man den då artonårige ynglingen Adriano Leite Ribeiro, som året innan debuterat i högsta ligan och på 19 framträdanden lyckats göra 7 mål. Italienarna gillade vad de såg, och slog till.
Den unge brasilianaren hade till en början stora problem med att acklimatisera sig till spelet (och framförallt livet) i Italien, och framgången uteblev. Adriano representerade visserligen Inter fjorton gånger under säsongen 2001/2002, men lyckades bara göra ett mål och skeppades i januari till Fiorentina för att få mer speltid. Brassen hade dock svårt att ta en plats, och spenderade huvudsakligen tiden i Florens vid sidan av planen.
Drygt ett halvår senare var Adriano tillbaka i Milano, full av förväntan och med en brinnande vilja att visa Inters fans att han förtjänade en plats. Det gick, kort sagt, inget vidare. Inter sålde under sommaren hälften av brassen till Parma och Adriano fick återigen packa kappsäcken och förbereda sig för en resa söderut.
Här hade historien om Adriano kunnat sluta. Inters historia innehåller tyvärr flertalet misslyckade värvningar som efter ett par år i mindre klubbar till slut tvingas ge upp drömmen om spel på Giuseppe Meazza. Den unge brassen var onekligen talangfull, men hade dittills inte infriat de förväntningar som ställts upp när han hämtades från Flamengo. Den moderna fotbollen är som bekant obeveklig, den som inte presterar sorteras du bort.
Pyttsan, tänkte Adriano, här ska det göras mål!
L’Imperatore
Värt att nämna är att Parma vid den här tiden var ett lag av mycket god kaliber. De vann cupen 01/02, placerade sig på femte plats i Serie A säsongen 03-04 och hade, genom mejeriföretaget Parmalat, ekonomiska muskler för att konkurrera med de stora elefanterna. Att ta en plats i startelvan framstod som en rejäl utmaning, men brassen hade mognat. Under debutsäsongen gjorde Adriano 15 mål på 28 matcher för Parma. Året efter följde han upp det med 8 mål på 9 matcher, och succén var ett faktum.
Efter ett mediokert halvår i Florens & ett och ett halvt års succé i Parma var det januari 2004 dags för Adriano att visa att han kunde producera även i Inter. Trots ett eminent facit i Parma (totalt 23 mål på 37 matcher) fanns det fortfarande många som tvivlade på att brassen skulle leva upp till förväntningarna.
De hade ingen aning om vad som väntade.
Med en kroppshydda som en sprinter, lår som en oxe & med en vänster som stup i kvarten skickade iväg projektiler mot kryssen var det svårt att inte gilla Adriano under hans första ”riktiga” år i Inter. Han sprang, nickade och sköt sig in i många supportrars hjärtan våren -04.
Säsongen efter cementerade brassen sin plats i Inters startuppställning genom att leverera 16 mål på 30 matcher i ligan och stänka in 10 mål på 9 matcher i Europaspelet. Säsongen 05/06 fortsatte på inslagen väg, och Adriano framstod alltmer som en av världens bästa spelare.
Här borde förmodligen historien sluta. Trots en svår uppväxt, en misslyckad inledning i Inter och knivskarp konkurrens hade Adriano presterat långt mer än Moratti förväntade sig när han hämtade honom från Flamengo. Brassen hade charmat en stad och förvandlats till kejsare.
Samba
Under hösten -06 frekventerade dock Adriano Milanos nattklubbar alltför flitigt, och hans prestation på planen försämrades. Vad som i början framstod som enfaldiga misstag visade sig snart vara ett allvarligt problem. Inter konfronterade Adriano med anklagelser om alkoholproblem, och han lovade att bättra sig. Förbundskapten Dunga deklarerade också tydligt att Adrianos framtid i landslaget var helt beroende av att han skärpte till sig. Ingen förbättring kunde dock skönjas, och brassen ägnade alltmer av sin tid åt saker utanför planen.
Den berömde droppen, en missad träning på grund av alltför intensivt födelsedagsfirande, fick till slut dåvarande managern Roberto Mancini att tappa tålamodet. När Inter mötte Valencia i Champions League saknades brassens namn i laguppställningen, när man veckan efter tog sig an Catania var Adriano fortfarande persona non grata hos Mancini. På drygt ett år hade hans status sjunkit till bottennivå.
En sejour i Sao Paulo sågs som en utväg för att få Adriano tillbaka på rätt spår igen, men också det försöket misslyckades. Tidigt insåg många att den Adriano vi lärt känna aldrig mer skulle bära Inters tröja. Han må ha spelat ett tiotal matcher säsongen 08-09, men L’Imperatore stod inte att känna igen. Borta var speeden, kreativiteten & leendet som tidigare charmat oss, kvar fanns egentligen bara ett sorgligt levnadsöde, en människa som hamnat snett och inte lyckats ta sig tillbaka. Den 24 april 2009 bröt Adriano kontraktet med Inter och flyttade tillbaka till Flamengo.
Nu, drygt ett år senare, är brassen tillbaka i Italien. Säsongen 2010/2011 kommer Adriano representera Roma, och jag vet inte riktigt vad jag ska tycka om det. Å ena sidan tycker jag att det är tråkigt att han inte återvänder till Inter, å andra sidan gläds jag åt att han verkar hittat tillbaka i livet.
Adriano berör, på gott och ont.
